Minst död

Glömde säga att eleven klarade sig förvånandsvärt bra! Bara skärsår över hela sig, men inget brutet.
Själv har jag nog någon dödlig sjukdom: Levercancer, hjärntumör, ebola eller något. Jag skulle vilja ha en träff med Dr House för att diskutera saken. Jag lovar att vara fullkomligt ärlig.
Hade förutom den ebola-inducerade tröttheten (jag vet att det inte finns ett svenskt ord som heter inducerad, jag skrev det bara för att vara lite läkarrockig) en ganska ok dag. Började med att ta beslutet att faktiskt gå till jobbet i alla fall. Det kändes ganska bra.Jag hade ju planerat lektionen enligt demokratiska principer. 16 där!!! Av 20!!! Jubel! Bättre närvaro än på mycket länge. Sex personer behövde informeras om morgondagens uppdrag och förbereda detta, resten skulle spela spel, enligt önskemål. Så jag drog in några brädspel, vanliga sådana, men införskaffade för att de har NÅGOT sorts pedagogiskt värde, förutom spelglädjen. Efter tio minuter var BF-eleverna i full gång med att planera den guidade stadsvandringen, Omvårdnad spelade Game of Life, fyra elever från LP/HR spelade Moods och lika många tittade på. Men det var tråkigt. Och jobbigt att prata engelska. De bad om en kortlek.
"Men vad lär ni er på att spela kort?" frågade den terminströtta läraren något indignerat.
"Öhhhh", svarade eleven. "Men det är kul."
"Men anledningen till att jag låter er spela spel är inte i första hand för att ni ska ha kul, utan för att ni ska lära er någonting OCH ha kul."
"Kan vi få en kortlek?"
"Ja, om ni vill ha frånvaro på lektionen, för om ni inte tänker ens försöka lära er något är det ju heller ingen mening att ni är närvarande. "
Det gruffades lite, men sedan tog man istället fram Pictionary. Kanske bidrager det till någon liten ordkunskap... Så hörde jag någon säga något i stil med:
"Ah, men om jag översätter min bit och du översätter din bit i eftermiddag..." Dvs, man hade inte tänkt att skriva något själv överhuvudtaget och inte förbereda och inte arbeta tillsammans...
"MEN", sa denna gråhåriga, sura, språktant GANSKA så indignerat, "nu tänker ni ju helt fel! VARFÖR har ni överhuvudtaget gått upp för att komma hit kl ÅTTA en måndag morgon om ni ändå tänker göra jobbet hemma i eftermiddag!?"
Sedan cirkulerade jag en stund och försökte vänligt påpeka att att översätta ordagrannt från kommunens hemsida kanske inte var riktigt så jag tänkt uppdraget och att det kanske vore lämpligare att försöka informera om stadens sevärdheter med EGNA ord. Det kommer att bli fullständig katastrof och meningslöst i morgon och egentligen vore det betydligt lämpligare för min sinnesfrid och mina nerver att skita i att gå dit. Det känns FULLSTÄNDIGT meningslöst att försöka göra något intressantare och roligare än en vanlig kursbok. Det hade dessutom varit så mycket lättare att kunna sätta betyg på om de hade X poäng i ett IG-MVG spann på X antal prov under terminens gång istället för att försöka vara kreativ och väcka elevernas nyfikenhet och intresse med handson-övningar som CV, intervjuer och uppgifter 'på riktigt'.
Å andra sidan gör det det vansinnigt mycket lättare att sätta de lägre betygstegen om eleverna inte "Eleven planerar, genomför och utvärderar sitt arbete på ett effektivt sätt".
Usch, jag börjar bli en riktig surkärring! Önskar bara att det fanns åtminstonde 25% i NÅGON klass som vore intresserade av att lära sig något, istället för att bara inhämta ett jävla betyg utan att behöva lyfta ett finger för det!
Det populäraste ämnet för årets nationella prov i engelska B var f ö ''Life is tough for young people today''. I mer eller mindre strukturerade små uppsatser försökte eleverna övertyga läsaren om att livet ÄR så himla jobbigt och INGEN annan generation före dem har behövt att arbeta vid sidan av skolan, ingen generation har haft SÅ många arbeten och prov och sådan press på sig att prestera. Nähä. När jag gick i skolan betraktades de som gick yrkesprogram som loosers av både lärare och högstatuselever, elever som gick de akademiska utbildningarna kunde njuta av åtminstone ett prov i veckan, minst 30 glosor i varje språk, läxor varje dag med ständiga förhör. Det fanns inga åtgärdsplaner eller andra chanser: pallade du inte trycket var det bara att hoppa av ut i arbetslösheten. Vi hade visserligen inga mobiltelefoner som kostade pengar, och inte heller hade vi möjlighet att resa utomlands ett par gånger om året och kunde bara drömma om att få tillåtelse att ta ledigt i flera veckor från skolan för semester, men ganska många jobbade i alla fall, för jeansen och ölen var dyra även då. Det var nog inte många som INTE åt skolmaten, för det var definitivt ALLDELES för dyrt att gå och käka pizza när bamba-maten, där det inte fanns salladsbord, inte fil och flingor och man måste ha läkarintyg för att få ta av det vegetariska alternativet, inte passade.
Nä, "Today's youth are lazy and spoilt" var det faktiskt tre eller fyra klarsynta som konstaterade istället. Det finns ett LIIITET hopp för nästa generation.
Usch, idag vill jag inte vara lärare.