Jag önskar så att jag kunde skriva något KUL! Men det mesta mösar på i samma tråkiga lunk, och det är väl bra om man ska vila upp sig. Mina tankar flög till den första tiden i England, precis när vi flyttat till "vårt" hus och innan jag egentligen hade något jobb. När jag följt ungarna till skolan gjorde jag pretty much ingenting, annat än att promenera, window shoppa. blogga och tänka. Det var utvecklande. Även om det var frustrerande att inte ha någonting att göra och jag höll på att bli tokig på kuppen till att börja med.
Egentligen var min situation då ganska lik idag: Jag hade jobbat järnet med att bygga upp det fortfarande fantastiska resurscentret tillsammans med Malinen, samtidigt som utlandsflytten planerades och jag sökte jobb. Dessutom skiljde sig mina föräldrar med dunder och brak, mamma krisade, Bästis förhållande knakade och livet var ganska pestigt. Kanske hade det varit ännu mer likt idag om jag hade varit kvar, men nu kom ju flytten som en orkan och förflyttade mig till Oz, och jag minns att jag var stundtals ganska olycklig under den hösten: Jobbet funkade inte, få vänner och Kronprinsen vantrivdes. Men alltefter hand så byggde jag en ny mig, och eftersom jag i stort sätt kunde göra det förutsättningslöst, blev det verkligen en ny mig: En som jag själv ville vara, som gjorde sådant som jag själv ville, inte sådant som förväntades av mig. Dessutom hade jag tur att träffa några fantastiska tjejer: Eleanor, biologen, som släpade med mig på bokklubbsmöten med litteraturprofessorer och flygvärdinnor, som man kunde sitta på pubben på en onsdagskväll och verkligen bli DJUP tillsammans med, utan att det blev pretto; Lesley, som blev min stora-syster och i vars soffa alla livets underligheter har vänts och vridits på, och scoutledarkompisarna som bjöd till gallop-kvällar, folkmusikkonserter, lägerbålskvällar och paddelturer mitt i stan.
Den jag var på väg att bli där, undrar jag hur jag ska hitta här? Men jag har samma gyllene tillfälle att omdana mig. Egentligen.
Dagens bild:
Det börjar arta sig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
och har man ingen sol får man ta den med sig själv...
Vilket underbart hus du bygger - tycker jag borde känna igen det men det gör jag förstås inte.
Min väg ur svarta hålet var med hjälp av skrivande och färger. Kanske din väg är med skrivande och pyssel?
you go girl!
Skicka en kommentar