Tillbaka från Gilwell

Tillbaka i verkligheten, stärkt i kropp och själ.

Förutom att Gilwell är en fantastisk plats, har den här helgen bjudit på introspektion, reflektion, diskussion, meditation, motion, lek, trams och fantastiskt god mat. I lördags bjöd leadarteamet på vilda västern-underhållning och klimatsmart grillbuffé (kyckling och lammfärsspett), med hickory-, bacon- och senaps-sås, sallad och grillad majskolv. Det var vårt pris för att vi vann matlagningstävlingen i januari (vi fick komma med idén och de fixade). Åh, det var så gott så man nästan dooooog!

Scouterna är nog en av de väldigt få organisationerna där det är ok att leka efter 30, och dessutom i nyktert tillstånd. Kanske beror det på att vi genom scoutverksamheten utvecklar en så god självkänsla att vi törs, eller så är det bara så att scouter är så fantastiskt trevliga mäniskor av födsel och ohejdad vana. Det är svårt att förklara för icke-scouter hur man skrattat sig av stocken för att en 72-årig gentleman, med smeknamnet Snack, härmat en fasan och samtidigt, vävt in inte bara scouthistoria, utan en intelligent betraktelse över 1900-talets sexualsyn, i ett standup comedy-nummer värdigt en riksscen, eller hur man sjungit nonsenssånger och tränat sin koordination genom fullständigt befängda rörelser, kring en eld med sjön Båvern som fond, och fullmånen som scenbelysning.

Det är också svårt att förklara känslan av frid som infinner sig när man sitter i ösregn, i kolmörker, mitt ute på en äng framför en fotogenlykta, och lyfter blicken och ser 40 andra ihopkurade gestalter, som riddarmunkar, sittande framför varsitt ljus i mörkret. Och det går inte att förklara känslan av lycka som jag kände när jag tyst för mig själv åter avlade scoutlöftet:
Jag lovar att efter bästa förmåga följa scoutlagen.

Ibland förstår jag varför mäniskor blir religiösa.