Sommarlovad

Ytterligt deprimerande dag. Efter en ganska nöjsam personalkonferens, med korta och kärnfulla avtackningar, där det bekräftades att det blir förtätningar och ganska jobbigt inte bara i år, utan även nästa år, men att vi alla har ett ansvar och yadayadayada, vidtog arbetslagsmöte, som blev en synnerligen yschlig tillställning, där positiviteten låg som söndertrampat silkepapper på golvet efter studentavslutningen och negativismen stod som spöregn med hagelinslag i studiehallen.

Kvalitetssäkringsmallen verkade närmast ogenomtränglig, och det konstaterade att förra vårens arbetslagsreform slagit sönder förutsättningarna för att göra något vettigt av den. Dessutom debatterades nyttan då "man kan slutförvara utbränt kärnbränsle säkrare än i någon berggrund i rektorernas pärmar: Det som en gång hamnar där ser aldrig mera dagens ljus." Någon sade sig vara beredd att byta partifärg och rösta på Björklund, enbart för att slippa kvalitetsredovisningarna, som Björklund ju tycker är meningslösa han också.

Förtätningarna och "smyghöjningen" av arbetstiden de senaste 15 åren diskuterades och till slut hade jag en så stor ångestklump i bröstet att jag var tvungen att leta lite jobb på nätet. Jag hittade ett som chefredaktör för scouternas tidning, men var tvungen att konstatera att det inte var realistiskt, eftersom jag inte har någon som helst tidningserfarenhet.

Sedan satt jag och grät en stund på arbetsrummet, där Kollegan börjat packa ihop sina saker för att dra sin färde till det nya rektorsjobbet på friskolan i skärgården, med en löneförhöjning på 10 000 i månaden och möjligheter att påverka budget och resultat utan inblandning av väljarkåta politiker. Sedan grät jag en stund till. Så kom en annan kollega och försökte trösta, och frågade om jag är deprimerad. "Om det vore så väl", svarade jag sanningsenligt. För jag är inte längre deprimerad, enligt sjukvårdens skala; bara oändligt trött och tröstlöst desillusionerad, frustrerad och ledsen på min jobbsituation. INTE på mitt yrke, eller ungdomarna!!! Så va fan ska man göra?

Och så gick jag hem för att hämta Försäkringskassans fina blankett till min rektor att fylla i, och redogöra för mina arbetsuppgifter och hur jag skulle kunna tänkas omplaceras för att snabbast möjligt komma upp i heltidstjänstgöring igen. Hemma grät jag lite till, och på vägen tillbaka också. Så flyttade jag lite pärmar till mitt nya arbetsrum innan det var dags för buffé klockan tre. Det var gott.

Det blev lite snöpligt avslut, eftersom det inte blev någon gemensam trivselaktivitet, och alla bara lommade iväg till sitt, utmattade efter de senaste två månadernas slit för att få ihop allt under de mörka besparingsmolnen och förtätningshoten. "Det är långt kvar till augusti" sa både Maken och Rektorn uppmuntrande, men just nu känns 7 veckors lov låååångt ifrån tillräckligt och det känns som jag vore tillbaka på ruta ett, nu bara med insikten om att jag är så långt i från frisk.