I väntan på...

... min mor.
Igår var det så himla viktigt att hon skulle träffa sina barnbarn, så de skulle köra här förbi när de hade lastat släpet med flyttgrejerna. Jag räknade inte med att de skulle vara färdiglastade före lunch, men eftermiddagen har i princip gått åt till att vänta. Och vänta. Kronprinsen var tillsagd att ha mobilen på, för ifall mormor kom så skulle han pallra sig hem omgående, Lillprinsens kompis fick minsann komma hit och leka. Och vi väntade... Ja, ungarna väntade kanske inte så mycket. De gjorde väl vad de brukar göra, men vi höll oss hemma och hade ganska träligt.
Klockan 19.30 ringer Morsan. Från Skogen.
-Nä, vet du, det blev det inte tid till, men vi kommer förbi i morgon när vi lämnar släpet. Är ni hemma då?
Min kommentar om att vi hade väntat susade förbi dövörat.
-Ja, när blir det då?
-Vi ska lämna släpet klockan ett, och så ska jag träffa hon som ska flytta in mellan halv ett och ett, men det beror väl på när vi kommer iväg härifrån, men ni är väl hemma väl?
Ville ett ögonblick fräsa åt henne att vi planerat en jätterolig utflykt och att vi inte alls tänkte vara hemma, men jag bet ihop. Vi får väl se när de kommer, OM de kommer.
Vissa tycker att det är underligt att vi inte har mer kontakt inom familjen, att vårt blod verkar synnerligen tunnt, men ibland hade jag velat vara långt bort. Det var komplicerat innan föräldrarna skilde sig, nu är det bara jobbigt. Att vara neutral är att balansera på en slak lina över Grand Canyon hela jäkla tiden. Man blir anklagad av en den ena och en den andra att ta parti och ge fördelar, men ingen av kontrahenterna verkar inse att det är deras jäkla balansakt som vi utför. Jag saknar min bror, och jag är glad att jag har fått kontakt med min syster, men det blir mer och mer uppenbart för mig, ju äldre jag blir, att den viktigaste familjen är den man väljer själv!