Det krävs bara motivation

Sommarlovsmorgontröttheten har varit näst intill extrem på vissa håll och ungarna har sovit och sovit och sovit. Men igår ringde Syster Yster och meddelade att trots att Klanton-stackarn hade feber och hon därför berövades sin kanske sista semesterstrandsolschans, så skulle Heinz komma ner idag, onsdag, kl 8.00 för att testa den nya skateparken. Ville möjligtvis unge herrn följa med? Det ville unge herrn verkligen. Vi är nämligen värdelösa ur skatefortbildningssynpunkt, men det är inte Heinz: Han har varit med länge, kan åka, men åker inte avskräckande avancerat, är hel-cool, och .... är hel-cool. Lillprinsen ser upp till Heinz lika mycket som Heinzs son ser upp till Lillprinsen = mycket.

Jag stapplade upp kl. 7 för att säkert vara redo och lite röjd i köket efter gårdagskvällens orgie i saft- och chutney-tillverkning, och för att kunna servera den utlovade koppen kaffe och macka. Två röda senare stod Lillprinsen i kallingar i köket med ett soligt leende och undrade vilken frukost han kunde få.
"Flingor" muttrade den omorgonmuntra modern och tryckte igång kaffevattnet.
"Kan jag inte få macka?"
Till saken hör att Lillprinsen, om han fick äta mackor i den utsträckning han ville, ännu mer skulle förtjäna epitetet Prinskorven, så jag kompromissade:
"Först flingor, sedan smörgås."
Men efter sin tallrik All Bran med äpple och fikon var inte macka så intressant i alla fall. Fram med skate-skydden, och så klädde han sig redo och satte sig att vänta.

Han behövde inte vänta så länge. Heinz kom på utsatt tid, fikade en smörgås, kaffe och prilla, tittade lite snabbt i tidningen, lastade in Prinskorven med skydd och skateboard i bilen och fräste iväg.
"Jag tar Hunden! Jag går nog ner till Vallarna och kollar lite" sa Maken och var nästan redan på väg ut genom dörren.
"Jag följer med" sa jag och kastade mig ur morgonrocken.

När vi kom ner till parken 40 minuter senare vinkade Lillprinsen glatt från andra ändan av betongytan. Det var redan ett 15-tal personer där, trots att klockan knappt var nio. En familj hade tältat över natten och barnen skatade före frukost. Men åtminstone hälften var vuxna, och flera av dem hade åkt långt. Vi imponerades mycket av Lillprinsens snabba utveckling. På låne-skaten tog han sig coolt från ena änden av parken till där vi stod och svängde stiligt undan hinder och läskiga kanter. Hans spindelmannen-skateboard var för styv, berättade Heinz. (Måste fråga om han tycker att det är lönt att köpa nya, mer rörliga hjulupphängningsanordningar, eller om man ska skrota hela brädan och köpa ny... )(Note to Syster Yster och Bror: Möjlig julklapp till syskonbarnet!) Sedan insåg vi att vi nog var en belastning i inlärningssituationen, lämnade ett energigivande äpple till barnet och begav oss hemåt, där Törnrosa-stämning fortfarande råder.

Jag minns att Ola och Boel hölls och skruvade och hade sig och bytte hjul och lager och gudvetallt när det begav sig på åttiotalet, och man inte kunde beställa över internet, utan från svartvita kataloger med gryniga bilder och fick vänta en månad på att förhoppningsvis rätt grejer, förhoppningsvis lika bra som man hoppades på, skulle komma från USA och Tyskland. Och hur vi satt uppe vid ramperna på Falkagård (jag vågade bara prova när inte killarna var där, för jag har ju aldrig kunnat visa mig svag eller okunnig eller så, så jag lärde mig ju aldrig något heller... :-() och de coola killarna, som Martin Willners och vad de nu hette, slängde sig utför ramperna, fick flisor från plywooden och slet hål i byxorna. Jag minns att Ola och Martin var coola som attan, för de sydde sina egna kläder! Ola blev ingenjör inom förpackningsindustrin, medan Martin fortsatte och gjorde sig lite av ett namn genom att designa surfkläder och bli äventyrare..... Ola var 6a i Sverige på freestyle efter ett lyckat nummer till Iggys The Passenger, och han slutade åka ramp när han brutit båda benen inom loppet av ett år. Nu har han nog slutat att åka skateboard helt. Det vore roligt att locka Boel och Ola till Parken och se om de kunde lära mig lite... Nu vågar jag nog prova...