Ta bladguldet från munnen

Eftersom vi inte checkade in på Stylotel förrän vid midnatt orkade vi inte rusa iväg till The Tower of London på morgonen medan Svärisarna var på Buckingham Palace, så vi åkte en sväng och besökte Foyle's, en av de mest anrika (ock största?) boklådorna i London för att spendera julklappspresentkorten. Vi fick alla en god skörd: Kronprinsen blev lycklig, eftersom han inte bra kunde köpa den missade boken i serien han följer (Cherub, mycket bättre än Strombreaker), utan även den senaste boken i serien. Prinsessan köpte pre-pubertala Meg Cabot-romaner (En prinsessas dagbok) i Ghost Whipspererstil och en manga (vad annars), och Lillprinsen fick sina efterlängtade BeastQuest-böcker. Maken köpte Alexander McCall och jag själv uppföljaren till Sugarrush, Sweet samt Hamlet som manga. Lämnar sällan jobbet hemma. Fast jag gillar ungdomsböcker! Jättemycket!
Sedan drog vi till hotellet för att byta om. Vädret var fantastiskt och vi bestämde oss för att gå genom Hyde Park till The Ritz. Pojkarna travade på i sina blanka finskor, medan vi flickor hade försett oss med en skopåse. När man nu inte gått i höklackat på åratal verkade det lite onödigt att slita ut fötterna innan man ens var tvungen att glida.
Familjen väntade i salongen och två livré-försedda unga män öppnade galant de dubbla glasdörrarna åt oss. Det bara glittrade och glittrade av Edwardiansk inredningsdesign. På borden väntade nötter och andra nibbles tillsammans med små vikta tygservetter att vila fingrarna på. En kypare kom för att ta beställningar på barnens drinkar, medan vi vuxna bara hade att konversera och invänta champagnen.
Jag måste sett ganska Audrey Hepburn ut också, för när kyparen kom med bubblet vände han sig till mig, av alla, i sällskapet och bad mig smaka. Ritz eget märke. Jag trodde bara att han frågade om jag ville ha och begick eftermiddagens andra faux pas (det första var att byta skor offentligt istället för att gå ner på damrummet) genom att smaka av champagnen i stället för värdinnan. Som tur är så tog inte värdinnan det så illa. (Jag hoppas bara inte svägerskan håller det emot mig...)
Svärisarna hade tänkt bordsplacering och jag och svägerskan hamnade på varsin sida tillsällningens huvudperson. De frackförsedda kyparna började med att snärtigt breda ut de massiva linneservetterna i våra knän och ta upp barnens beställningar. När förätten serverades var det en aldeles fantastisk blekrosa laxfilé, på en bädd av consomé och med en liten klick äkta caviar på toppen. Smakerna var alldeles utsökta, likaså det vita vinet som serverades till.
Barnens huvudrätt bars in med nysilver kupor över och vi fick tjata lite på dem att inte kika, medan vår huvudrätt bars fram. Sedan lyfte sex kypare samtidigt av ungarnas silverkupoler som (överaskande nog) innehöll pasta bolognese och hamburgare, medan vi kunde sätta tänderna i en utsökt, rosa lammnacke. Det var så man ville slicka tallriken. Inte så Audrey Hepburnskt kanske...
I vår ända av bordet pratades det om allt och mycket matematik. Kanske framförallt matematisk historia, för det är det Svärfar tänker ägna nästa år åt: Forska på någon gammal matematikers gamla manuskript. Det ska han göra under takåsarna i Paris, dit han hoppas att Svärmor ska göra honom sällskap när hon inte undervisar på Open University. Prinsessan och jag tittade mycket på kristallkronorna och de bladguldsklädda stalagmiterna som följer det enorma rummets höga tak. De edwardianska målningarna och stukaturerna är fantastiska. Prinsessan undrade om det kanske var så här det sett ut på Titanic, men Svärfar trodde att det nog var något modernare, eftersom Titanic inte seglade förrän ungefär 20 år senare än the Ritz öppnade.
Efterrätten för de vuxna var en yoghurtpannacotta med passionsfuktskompott, utökt dekorerad med ett smalt mandelrån, format som en cirkel, stående i glaset. Sedan serverades kaffe med frivoliteter, små bakverk med nötter, bladguld, nougat, choklad och jag vet inte vad. Och Jag kunde som vanligt inte bestämma mig när kyparen kom och frågade vad jag ville ha till kaffet, men han rekomenderade en amaretto, som var alldeles ljuvlig till de små smakbitarna. Jag åt faktiskt bara en, plus att jag åt upp barnens pinjenötter som de plockade från botten av de bladguldsdekorerade, vita små sötsakerna. Jag älskar pinjenötter, det gör inte de.
Småkillarna kunde inte hålla sig medan vi vuxna insöp kaffe och atmosfär utan begav sig ut på äventyr. De satt dock i två timmar innan de avvek för att trycka på hissknappar, krypa under flygeln och överanvända herrtoan. Men de rev inte ner något, välte inget och ingen snubblade på dem, så det var helt ok.
Vi skiljdes från Makens syskon utanför hotellets svängdörrar, där en man i vita hanskar och guldsnören önskade oss tack för besöket och hade sedan följe med Svärisarna till Paddington, där de tog tåget till Oxford och vi traskade tillbaka till hotellet, fullständigt överhängda med intryck.
Efter att ha vilat några timmar gick vi ut en sväng till Dicken's Tavern (London's longest pub) och tog ett par pints med en kollega och fru som var i London. Himla kul det också.