Q.E.D. II

Jag minns min barndom. Då, mina ungdomar, fanns inte medicin som nu! Inga tabletter med glatt yta som lätt glider ner i halsen, lättsvalda kapslar, eller medicin med hallonsmak. Tabletterna hade en tendens att fastna på tungan, och lyckades man inte svälja dem fick man försöka igen, med geggiga bitar som smakade bittert istället. Om man inte kunde svälja en kapsel rördes den ut i vatten, eller kanske, men då fick man vara ordentligt dålig, filmjölk eller glass. Medicinen smakade antingen penicillin, bara bittert, eller om man hade tur, anis.
Förresten, jag har fel: När jag nästan dog i mässlingen (jotack, ni vaccinationsmotståndare, det var förbaskat mycket vanligare än vad ni tror - enda anledningen att det inte händer idag är att alla barn vaccineras!) fick jag ett slemlösande rosa skum, som jag kommer ihåg att jag tyckte om. Det var när jag låg inne på infektionsavdelningen första gången, med dubbelsidig lunginflammation och över jul och nyår. Jag minns att när jag sedan fick åka in igen, 20-da Knut med enkelsidig lunginflammation, så bad jag att få den goda medicinen.

Klockan är 06.15.

Maken har precis avgått till jobbet.

Hunden tycker att jag är världens dummaste. Inte får han åka med husse och inte tar jag ut honom heller? Vi är så taskiga!

Jag har ryggskott. Jag SKULLE ha slutat krafsa i mackadammen när jag sa till grannen att jag började få ont i ryggen. Visserligen har jag ju ytterligare en kvadratmeter platt mackadam, men nu kan jag inte röra mig heller.

Har gojsat mig med voltaren på tub, två panodil och en ipren. Det blir nog ryggläge större delen av dagen för min del. Men man SKA röra på sig när man har ryggskott, även om man ser ut som Ringaren. Men hunden fick en ryggskottspromenad igår kväll, det räcker. Barnen får ta honom idag. Stackarn.