Johan Örjes ondgör sig i ett inlägg på ledarsidan i HN den 22 februari över att arbetsmiljöverket vill begränsa gymnasieungdomars sammanlagda arbetstid till 8 timmar om dagen, och högst 40 i veckan, det vill säga en normal arbetstid för svensken, ca 4 timmar mer än människor i flera av övriga europeiska länder arbetar. Det som stör Örjes är att man vill att ungdomarnas skoldag ska räknas in i arbetstiden.
Naturligtvis instämmer jag i Örjes åsikt att ett (positivt) möte med arbetslivet är till gagn för ungdomar, och bör uppmuntras. Vi är också överens om att det finns en risk att arbetet går ut över skolarbetet, och det menar Örjes att det är elevens, föräldrarnas och ansvariga lärares sak att begränsa arbetet.
Varje vecka möter jag gymnasieelever vars extrajobb går ut över skolarbetet. Många, många är de elever som inte sover tillräckligt för att de sitter i kassan på ICA eller McDonalds till tio på kvällen och gör sedan sina läxor; Många, många elever är ledsna och missnöjda med sin egen arbetsinsats i skolan för de inte ”hinner med” för de måste jobba; Många lektioner störs av mobilsamtal, inte som förut från elevers kamrater, utan från ARBETSGIVARE som ringer in ungdomarna till arbete! Nästan varje vecka har jag mentorssamtal med adepter som inser att de jobbar lite för mycket, men som inte vågar säga nej av rädsla att inte bli inringda igen, som ”måste” ha pengar till säsongens nya kläder, till mobilen och till resan de vill ta ledigt två veckor mitt i terminen för, med föräldrarnas goda minne. De "måste" jobba under terminerna för att vara säkra på att få sommarjobb. Det är tyvärr inte heller helt ovanligt att arbetsgivarna slutar att ringa när ungdomarna fyllt 18, eftersom de då måste betala dem mer.
Samtidigt skyller Björklund svenska elevers kunskapsutveckling och dåliga resultat i internationella undersökningar på lärarnas inkompetens och skolans oorganisation. Man vill skärpa upp skolan för att möta omvärldens krav i ett kunskapssamhälle. Samtidigt minskar sökandet till de studieförberedande programmen, eleverna läser mindre språk och matematik för att det är ”för jobbigt”.
Jag undrar, Johan Örjes, vilket ansvar vi lärare har i det här? Ska vi ytterligare minska på kraven i skolan för att eleverna ska få tillfredställa samhällets konsumtionshysteri, eller ska vi anmäla föräldrarna för försummelse av sitt föräldraansvar när vi ser att deras barn utvecklar magkatarr och depression? Eller kanske kan man ge jobben till de som går helt utan sysselsättning, efter att de avslutat sina studier?
2 kommentarer:
Kan inte annat än hålla med... Det är en ohållbar situation för många. Men hur kommer man åt problemet? En lagstiftning tror jag inte på... Hur långa är elevernas skoldagar? Har man "håltimma" en hel dag, är det då ändå skoltid, eller är man ledig? Många skolarbeten och kommande prov, ger det en längre skoldag? Jag tror snarare man bode skärpa kraven på att eleverna ska vara klara med kursen när kursen är slut, samt att de helt enkelt inte får gå vidare om de har för många kurser efter sig. Dessutom borde CSN-bidraget skäras ner med för många IG, precis som på högskolan. Förlorar man pengar i ena änden för at man vill tjäna mer i den andra kanske man tänker efter lite mer... Det är svårt när inte allting är lätt...
Det är en komplicerad fråga. Jag tror att en markering, genom lagstiftning, är på sin plats: Både till föräldrar och ungdomar, men också till arbetsgivarna. Jag undrar hur många ICA-handlare som hade accepterat att deras kassapersonal ringdes på jobbet av en annan arbetsgivare? Jag undrar om McDonald-chefen skulle uppskatta att deras anställda missade jobbet för ett åtagande hos en annan arbetsgivare. Det händer idag hela tiden i skolan: Arbetsgivare ringer och bokar in ungdomarna för jobb när de VET att de borde vara i skolan.
När skolan blir viktig för samhället igen, inte bara för lärarna och politikerna, så kan man plocka bort begränsningarna. Folk fattar tydligen inte utan att man sätter brännjärnet på axeln på dem.
Skicka en kommentar