Så typsikt… 55 personer i ett rum från massor av olika organisationer. De enda två scouterna, som inte känner varandra, bär tröja med rådsmärket, fotriktiga vandrarskor och byxor av friluftstyp. På andra sidan rummet sitter en rad flickor från Fredsagenterna, välsminkade, i välsittande kläder av medeldyrt snitt, flera med sjalar avancerat uppsatta med smycken som dinglar glittrande likt örhängen i lysrörsljuset, några opyntade damer från Centrum mot rasism, ett antal tjejer från diverse tjejjourer och två killar: Den ena enlig egen utsago fantastiskt normativ: Hetero, man, svensk, blond, blåögd, utan funktionshinder, men vegetarian. Och himla söt. Den andra säger inte mycket, är lång, rödhårig och glutenallergisk.

Den enda andra med friluftsbetonade byxor är den som representerar HBTQ-studenterna. Hon har militärbyxor, fotriktiga skor, kort snaggat hår, hår under armarna och har tagit sig ett namn som inte automatisk kan knytas till något kön. Hon är väldigt befriande i sin klyscha. Här är vi samlade för att bearbeta våra fördomar och finna vägar till att bearbeta andras.

Jag har bestämt mig för att inte ta min sedvanliga roll som organisatör, talesperson och ledargestalt, så jag håller mig ganska passiv och försöker att inte göra väsen av mig. Det är skönt att komma helt ensam. Ingen känner mig, ingen har förväntningar, ingen kan säga: Så tyst du är, inte likt dig, du brukar ju alltid tycka.

Sara, en av de tre ledarna från Alla lika alla olika, börjar med att gå igenom varför vi jobbar med interaktiv pedagogik. Sedan förklarar hon skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik, eller normfokuserad som hon hellre personligen kallar den, genom att göra en smärtsam övning med oss. Först går vi om kring på måfå och ser varandra i ögonen och konstaterar utan att lägga värderingar i något att: ”Du har en kofta”, och ”Du har örhängen”. Det känns lite underligt och vissa tycker att det är svårt att vara objektiva. Jag får två gånger höra att jag har en penna på ”ett konstigt ställe” och att jag har ”bra” skor. Sara bryter övningen och säger att nu ska vi gå runt och kommentera objektivt, men lägga till att vi tolererar, tycker att det är ok. Mottagaren ska tacka. Jag kommenterar folks glasögon, koftor, halsband, blå ögon och bekräftar med att jag tycker att det är helt ok. Jag tackar för att folk tycker mina glasögon, mitt utsläppta hår och mina fotriktiga skor är helt ok.

Sedan ber Sara oss att gadda ihop oss i tillfälliga par och med inlevelse tala om för de ensamma vi möter att VI skulle aldrig, men deras hår, glasögon, hoodies, örhängen, sjalar är heeelt ok, vi tolererar dem. Det känns … ok. Ibland känner jag en underlig känsla av att jag kanske sagt det här förut, eller i alla fall något liknande. När jag blir stoppad av en tjej i vacker svartvit sjal och en dam som jobbar på landstinget och de båda tycker att mina skor verkar såååå, bekväma, men att de aldrig skulle kunna tääänka sig att ta på sig dem själva, men att jag har dem är heeelt ok, så känner jag en underlig känsla i maggropen. Några sekunder senare blir jag stoppad av en tjej från tjejjouren i Sumpan och en styrelseordförande från SSU som också kommenterar mina skor. Det gnager och fast jag vet att det är en övning börjar jag ångra att jag åtminstone inte tog några andra skor med mig.

Sara sammanfattar övningen med att berätta om första gången hon gjorde den, som den enda hetero-personen i församlingen, och hur hon förbannat de supersnygga örhängen hon satt på sig den morgonen. När hon kommenterade hur hon jobbigt hon tyckte det vara att få höra att de andra ”tolererade” hennes örhängen, ryckte de andra övningsdeltagarna på axlarna och sa: Ja, hur tror du att det är att hela tiden få höra att ”du är ok fast du är homosexuell” då? Jag såg hur flera av de muslimska fredsagenterna nickade instämmande, och skämdes över alla de gånger jag i mitt liv yttrat saker som ”vad kul att du som är invandrare kommer på julfesten” eller ”Jag har inga problem med att du är bög”. Helt plötsligt inser jag hur saker sagda i all välmening blir som nålar i självet om man inte hör till den normativa gruppen på något sätt.

Hela dagen blir en stor aha-upplevelse och eftersom det är så högt i tak blir det fantastiska utbyten av erfarenheter och historier. Ledarna är så duktiga på att inkludera alla att man inser sin egen ofullkomlighet. För varje ord Sara och de andra skriver på tavlan talar de om att ”på tavlan har jag skrivit…” för att inkludera de som eventuellt är synskadade eller dyslektiker, varje övning vi gör får vi tänka efter och föreslå sätt att hantera övningen om vi har någon med rörelsehinder, sociala fobier, matallergier och så vidare. Jag inser hur mycket av min planering som går på rutin. På scouterna har jag vant mig att tänka på alla de sju punkterna i scoutmetoden. Den använder jag ofta också när jag planerar och gör mina lektioner, men jag glömmer alltför ofta att tänka på mina lässvaga, mina rastlösa och mina på annat sätt begränsade elever. Jag är bra på att tala om varför vi gör ett moment och hur det knyter an till kurskriterierna, men jag är inte så bra på att tydliggöra en struktur, vilket är viktigt för många av mina elever.

När vi ska utvärdera en av dagens övningar, sätter jag mig på golvet framför mina kamrater i den lilla gruppen.
-Typiskt scouter, att sätta sig på golvet, ler en av tjejjourstjejerna. Jag känner mig självmedveten.
I kaffepausen kommer den andra scouten fram till mig och säger:
-Jag skulle också vilja sätta mig på golvet. Jag föredrar att sitta på golvet, men det känns som det är typiskt scouter….
Vi är alla klichéer på oss själva.