Ättestupa

Lagom slö efter en två timmars promenad med hunden, Maken och svärföräldrarna längst det ganska upprörda havet. Hunden var i sitt rätta element och hittade till och med ett område med ljung att rulla sig i, för att demonstrera sitt högländska ursprung. Vi tog den medelsvåra vägen uppför Smörkull, enligt legenden ättestupa, inte för att slänga ner svärföräldrarna, utan för utsiktens skull. Bergknallens sidor stupar brant ner på alla sidor och jag var inte riktigt bekväm med att låta hunden springa lös.

Svärföräldrarna tog sig upp för egen maskin, men ner var värre. Det var ganska halt, och mycket brant och kändes riskabelt. Jag såg framför mig sjukhustransport medelst helikopter med brutna lårbenshalsar och svensk sjukvårdsbyråkrati. Min erfarenhet är att om man är sjuk i England som svensk får man bästa tänkbara vård utan några som helst frågor, krångel eller papperskrafs, men jag är inte alls säker på att det är så lätt i Sverige om man är engelsman inte.

Vi kom ner, oskadda, och hem också, med en blöt och lerig hund på bästa humör efter miljarders kastade pinnar, plaskande i havet, Suseån och i vattenpölar. Sedan var det snabbt dags att baka äppelkaka för kaffestund med släktingarna, ny julklappsutdelning och när jag sist tittade in i vardagsrummet satt svärfar och sov i en fåtölj, med ett block med matematiska uträkningar framför sig i knät, svärmor sovande i snurrfåtöljen, med glasögonen i knät, hunden på golvet mellan dem och i den tredje fåtöljen, liggandes tvärs över, Maken, också han sovande.