Nytt avtal?

Så fick vi ett nytt avtal. Ett år försenat ungefär... 10.2% över tre år, dvs över förra året också. Det har blivit märkligt tyst. Ingen säger mycket, varken bu eller bä. Jag fattar inte riktigt. Det kanske inte någon annan gör heller...

Vabbar idag. Lillprinsen är lite körig i magen. Men i backspegeln hade jag säkert kunnat skicka iväg honom till skolan. Fast jag har fått mycket gjort idag i alla fall. Ingenting som jag borde ha gjort naturligtvis: PIM-uppgiften är fortfarande sorgligt ofärdig, jag har inte rättat ett blad och inte heller skrivit vare sig scoutdistriktets projektarbetserbjudandet till skolorna eller novellerna. Jag har dock redigerat alla mina bloggar. Cub scouting-bloggen har jag slitit med i timmar för att få alla bilder på plats, The Oxford LoveCat har jag bara pillat på lite och så har jag ju ÄNTLIGEN fixat till bilden på den här sidan, så att den blir lite mer realistisk.

Vab gör mig fullständigt tokig! Jag får inget gjort alls, blir bara irriterad och trött. Jag kunde ju ha hängt tvätt, torkat golv och allt det där andra som inte blir gjort när jag jobbar, men nääe, inte! Har heller inte kommit på något gott att laga till middag tills Maken kommer hem om en timme, trött och sliten efter sjukhuspraktiken. Vab får mig bara att inse att jag är en DÅLIG husmor och mamma, och jag ska vara jäkligt glad att jag har en man som står ut med mig. Än så länge.

För information om vad som i övrigt hänt med skribenten under de senaste dagarna ber jag att få hänvisa till en av mina andra bloggar.

Ytterligare guldkorn från vår vardag

Vilken är den största kristna högtiden och varför firar man den?


-Julen, får då korfästes Jesus.

-Påsken, för då tvättade Jesus lärljungarnas fötter på skärtorsdagen.


Ja, nu undervisar jag ju inte i religion då, jag råkade bara sätta mig jämte en religionslärare med rödpennan i högsta hugg. Alltså religionsläraren.


Fast jag har också åhört två styck oerhört bra noveller, skrivna av mina elever. Ärligt, riktigt bra! Tragiska, lite tonårssorgliga, men ! Jag rös!

Negativismen blommar vackert

Det går en vind genom den här skolan just nu, och den är iskall. Sedan skepparen lämnade båten har det paddlats hjälpligt av ett antal underskeppare, som gjort det utom synhåll för manskapet och myteriet är nära.
Det faktum att våra kommunpolitiker initierar pedagogisk utveckling, men utestänger oss från byggnadsplaneringsgruppen och kör över de berörda programmen för de fått någon idé, att lärarintierade grupper får kalla handen från skolledningen och dessutom skjuts i sank av delar av kollegiet och att personal tvingas in på semestertjänster de inte vill ha bidrar till att så kilar i skrovet och det läcker betänkligt här och var.
På vårt program är folk sällan sams annars, men nu är det näst intill obehagligt att samlas till de programmöten som hålls två gånger per termin. Dels finns det motsättningar mellan lagen, dels finns det motsättningar mellan ämnesgrupper och allvarligast är att det finns slitningar även i arbetslagen. Sprickorna målas över med plastic padding och en schysst grundfärg, men så fort rektorn lämnar rummet krackelerar fasaden och en del gör sitt bästa att repa ytan ytterligare med vassa föremål.
Vi är tre lag på programmet och trots att klasserna av någon korkad anledning som kallas trygghet för eleverna är blandade så finns det en tydlig uppdelning mellan lagen: Språk-laget tycker att samhällsvetarna är för torra, samhällsvetarna tycker att språkarna är för flummiga och ekonomerna tycker att alla andra är för krävande. Samhällarna kan samarbeta med språkarna kring programöverskridande projekt, så länge det inte går ut över språkarnas lektionstid, men ekonomerna tycker inte att det är något som de har att göra med alls: Det finns ju inga ekonomiska intressen i klimatfrågor eller hållbar utveckling, eller hur? Och det faktum att den som fick Nobels fredspris 2006 var ekonom har ju heller inte något att göra med solidaritet och det går ju inte att diskutera solidaritet i ekonomiska termer? Bara handla med låtsasaktier och spela på travet.
Smakprov från dagens möte:
-Jag tycker nog att vi borde köpa in några tv-apparater som fungerar....
-Ja, lite roliga kanaler vore bra.
-Är det sport-evenemang nu igen?
-Nä, men det finns ju massor av intressanta program och på våra tv-apparater kan vi inte se en lottorad ens.
-Ja, då får väl laget äska pengar till tv-apparater i nästa äskningsförfarande?
-Skulle vi kanske kunna komma till någon sorts konsensus om vilka kanaler vi ska ha?
-BBC, CSN, Kunskapskanalen...
-Al Jazeera...
-Intersport eller så...
-Ja, det vore ju inte dumt med franska och spanska i klassrummet!
-Och tyska!
-Finns det några bra italienska kanaler?
-Jo, och så inspelningsbara DVDs. Så kan man ju sätta den på inspelning när man går hem på fredag och ha lektionen klar på måndag.
-Gärna någon lite erotisk kanske....
-Spelar inte AV-centralen in längre?
-Nä, de har inte pengar. De spelar bara in det som går mellan 9 och 11, tre dagar i veckan. Annars är det obemannat. Personalen kan inte programmera eller något...
-Det är en fråga om kommunal upphandling. Vi kan inte ta beslut om vilket kanalpacket som ska köpas in, det måste förvaltningen göra.
-Vem ska sitta i den där pedagogiska utvecklingsgruppen nu då?
-Ja, vi tycker ju inte att det rör oss riktigt, så....
-Jag föreslår Maria!
-Ja, jag hade ju hoppats på den andra utvecklingsgruppen, men det blev ju inte av så...
-Bra! Kan vi välja Maria?
-JA!
-Och så var det solidaritetsdagarna... Ska vi ha dem?
(suck)
-Kan vi inte lägga dem i slutet av terminen, när det ändå inte händer så mycket?
-Men vi har slutprov då. Och så är det nationella prov!
-Men efter dem. Eleverna tycker ju inte att det är någon idé att komma hit efter proven i alla fall.
-Ja, men då gör de ju inget om vi har ett projekt.
-Men har vi inget projekt kommer de ju inte ens hit! Hälften av kurserna är ju slut!
-Studenten är vecka 23. Och tvåorna slutar vecka 24.
-Har de några lektioner då?
-Ja, vi måste ju lämna tillbaka proven.
-Hälften har väl börjat sommarjobba. Eller har åkt på semester...
-Vi behöver nog en ekonom i planeringsgruppen!
(tyst)
-Men vi har lite känsliga kurser, vi kan inte ta tid till det vettu.....
-Ta dig i brasan! Känsliga kurser! Ta dig i brasan!
-Ska vi bryta debatten där kanske?


Är det någon som undrar över varför jag ibland funderar på att byta arbetsplats?

Prinsesstårta

Prinsessans födelsedag firades med vederbörlig pompa och ståt. Cykel och stereo, kläder och locktång - det är inte måttligt vad hon är bortskämd. Och tårta i två omgångar blev det: Prinsess på torsdagen, efter schackträningen, med grön marsipan och en vacker röd ros till födelsedagsbarnet, och eftersom hon var och spelade DM (och kom femma) på lördagen var vi ju TVUNGNA att äta upp resterna av prinsesstårtan och köpa en ny, rosa mousse-dröm med vit choklad med rosentryck i rosa.

Nått måste gott rett i alla fall!

De sista eftersläntade eleverna från gruppen jag släppte innan jul kom för att hämta sina omdömen. I tre terminer jag slitit mitt hår i vanmakt över att inte kunna hitta något sätt att inspirera dem tillräckligt för att de skulle sluta hitta på jävelskap. Erkännes, det var bara första terminen de eldade på arbetsmaterialet och drog ner gardiner.

De senaste dagarna har jag fått besök av elever som tydligen saknar lektionerna. Något måste jag alltså gjort rätt, även om jag höll på att krevera på kuppen. Fyra stycken av vilddjuren har dessutom valt Engelska B som individuellt val i årskurs tre!

Ämneskonferens

Konferenstiden ligger sist på arbetsdagen. Klockan fyra, när man är så där lagom utmattad och trött, ska man bedriva pedagogiska samtal och ämnesutveckling. Men av schema-tekniska skäl finns ingen annan tillgänglig tid.

Årets första ämneskonferens var bestämd att handla om muntliga framträdanden och diskussions-punkter skickades ut en vecka i förväg för att kollegiet skulle få chansen att fundera i lugn och ro. Rummet var ommöblerat, från föreläsningspedagogikens trista rader till flumpedagogikens diskussionsöar. Fast bara halvvägs, eftersom rummet måste möbleras tillbaka innan morgondagens samhällskunskapslektioner. Längst bak stod en rad av bänkar, tryckta mot väggen.

När klockan slog fyra infann sig de första. De sicksackade sig igenom diskussions-öarna och undvek nogsamt julmusten och pepparkakorna som var uppställda på katedern och klämde raskt ned sig i den bakre raden. Efter ett inte helt subtilt påpekande flyttade de fram och slog sig ner vid diskussionsborden och en och annan nöp en pepparkaka i alla fall.

Nästa grupp som anlände följde exakt samma mönster! Men kommer inte berget, så får man väl gå dit och det blev bra diskussioner. Vi kunde konstatera att det är viktigt att eleverna får träna. Vissa av oss har tur och kan samarbeta med andra ämnen och göra talsituationen mer eller mindre realistisk, för andra är ämnet mer isolerat. Någon tydlig strategi för progression verkar inte finnas. Vidare fann vi att träna även på att vara publik är viktigt. Vi är ganska överens om att två är ett par och tre är en grupp, och om man inte vågar tala inför tre goda vänner så får man dessvärre ta ett IG, även på A-kursen.

Och svensk-tanterna överlevde ännu en konferens. Pepparkakorna tog inte slut och det finns fortfarande julmust över.

Formlös

Som ni kanske har lagt märke till har min ambitösa kom-i-fom-satsning kommit av sig lite. Dels har jag drabbats av, i nämnd ordning, dåligt väder, terminsstart, urinvägsinfektion och förkylning. Ett par av dessa anledningar har lett till att jag inte uppdaterat min kom-i-form-kalender som tänkt var. Jag har därför flyttat den till högermarginalen, men lovar nu att bättra mig och verkligen fylla i recept och tillagningsinstruktioner till de kulinariska sensationer som jag faktiskt då och då åstakommer.

Medelålders män och äldre herrar

-När jag var ung, så...
Större delen av församlingen vilade öronen en liten stund. Den äldre gentlemannen har en tendens att förlora sig i en mer eller mindre god historia för varje inlägg i debatten - ofta mycket intressanta berättelser, om det bara hade varit i ett annat forum och om de inte alltid hade innehållit en bitter ton av kritik mot det mesta som inträffat i världen sedan 1970. Det är distriktsråd och representanter från sju kårer är samlade i Gyllene Tiders gamla studio ute på den halländska landsbygden för att diskutera vad vi vill göra för att bli bättre, fler och yngre.

Scouterna ska vara en organisation för unga, ledd av unga med stöd av vuxna. Medelåldern i församlingen låg kring 60, men det var nog faktiskt främst den nämnde gentlemannens förskyllan, då han medförde 80 ärovördiga år. Dock är jag tyvärr inte en sådan person som känner att jag måste ära bara år, och jag trampade ganska burdust på gentlemannens tår genom att avbryta honom när han återigen var på väg in i en tirad, denna gången om hur ingen förstod dyslektiker.

Missförstå mig rätt, jag är innerligt tacksam för att sådana som han finns, som trots allt orkar ta på sig ordförandeskapet för att rädda en styrelse där ingen yngre förmåga vill ta på sig ledarskapet. Jag önskar bara att han kunde vara liiite mer positiv ibland.

På lunchrasten tog jag en snabb promenad med Hunden, som snällt suttit i bilen och genom den bakre sidorutan följt varje rörelse inanför fönstret i den gamla tegelbyggnaden. Han satte genast nosen i backen för att snusa in allt nytt och glömde alldeles bort att han hade en matte. Jag tänkte inte ropa, utan gick åt mitt håll. Efter någon minut och ett avstånd på ca 200 m lyfte han plötsligt nosen från marken och tittade frågande bakom sig för att se om jag skulle hinna i kapp någon gång och blev mycket förvånad när jag inte var där. Men istället för att se sig omkring tvärvände han istället och satte med en enorm fart iväg åt samma håll som vi kommit. Jag visslade lite försynt, men tydligen tog vinden ljudet, för strax var hunden borta.

Jag gick tillbaka en liten bit för att se runt hörnet på ladugården. Ett ögonblick senare dök ett snopet, grått huvud upp en bra bit uppåt vägen. Jag fick både vissla och vifta, för han hade vinden i rumpan, vilket inte bara gjorde det svårt att känna vittringen och höra ljudet, utan den blåste också den långa luggen effektivt över ögonen på jycken. När han till slut lokaliserade mig tog det inte många sekunder för en lycklig hund att lubba de tre hundra meterna nedför vägen och svansen sopade och suddade ut bromsspåren efter tassarna i gruset.

Vår ordförande stod på trappen när vi kom och hälsade glatt på hunden som omedelbart kände igen en kompis. De har aldrig träffats förr, men av någon anledning så hyser Hunden den största kärlek för medelålders lekkamrater. Helst ska de jaga honom runt runt. Jag tror att han ser det som sin plikt att motionera bekvämt korpulenta 45+are. Men när Ordförande efter bara några få rusher tröttnade och i vanlig samtalston sa till hunden att "Äh, gå och lägg dig", hoppade han utan knussel in i baksätet och lade sig tillrätta med sin pipleksak. Jag hade väl annars fått mutat in honom.

På gaveln av den gamla arbetarbostaden har tillresta fanns med spritpenna och målarfärg lämnat små hälsningar: "I love you, Per Gessle, Nina fråm Argentina" , "Roxette 4ever!" Tina aus Berlin liebe Dich!"... En av Halmstads dolda kulturskatter...

Ett, två, tre

Första veckan på höstterminen kallades alla våra elever i SP3 till möte om projektarbete. Vis av skadan hade vi pratat oss samman om att verkligen kommunicera samma budskap, ge samma material och samma instruktioner. Det var ingen idé att försöka få de andra lagen med på tåget; samsynen är ytterligt spretig på det här programmet.

Ca 30 mer eller mindre vilsna själar samlades, instruerades och förmanades med morötter och hot om lämpor. Loggbok, loggbok, loggbok! Tidsplanering, redovisningsdatum, rapportskrivning, projektplan, osv, osv. Alles klar? Inga frågetecken.

Fyra månader senare: Killen som ska göra ett undervisningsmaterial på engelska för högstadiet tappade sugen, som väntat i slutet av oktober, men är nu igång igen. Han har hållit handledarkontakt varje vecka utom i december månad, då han hade så mycket att göra med annat. Grabbarna som jobbar med en interaktiv webb-kurs i japanska tuffar på efter några veckors stiltje. Deras arbetsyta är exemplarisk och det tekniska resultatet blir svårt att slå, men de börjadr se lite bleka ut när man nämner rapporten. Men sedan är det ju de andra två....

Sedan det där första tillfället jagade jag livet ur mig i två månader för att få in en enda loggboksanteckning. Efter tre olika projektidéer som alla rann ut i sanden för att det blev för tråkigt, för dyrt eller för jobbigt bestämde vi att killarna skulle jobba med en stress-studie och fastställa hur mycket tid deras kompisar och de själva lade på att plugga, jämfört med att undvika att plugga. Hur det går? Inte en aning: De söker upp mig och vill ha handledningssamtal när jag är på väg till lektion eller till möte och håller sedan inte de tider som vi kommer överens om; de svarar inte på mejl och har lämnat in sammanlagt tre loggboksanteckningar tillsammans sedan i augusti.

På dessa två STRULPUTTAR har jag lagt lika mycket handledningstid som till mina andra och alla de elever som skickas på idea boot camp till mitt arbetsrum av diverse kollegor tillsammans, men till vilket resultat? Jag undrar om man kan frånsäga sig handledarskapet? Ungefär som om man vore försvarsadvokat och kom på att man inte kan försvara sin klient för att man faktiskt vet att hon är skyldig...

Tillråga på allt har jag dragit på mig en urinvägskatarr, så det känns som jag läcker som en gisten gammal eka och måste panik-kissa var tjugonde minut. Som om det inte vore nog så har jag dessutom blivit urförkyld!

Före stormen

Så. Hunnit med att gå fortbildning i HRL, i FirstClass, diskutera budget och programinnehåll och klara ut flera elevärenden. Men inte detaljplanerat resten av veckan. I morgon kommer de, och allvaret drar igång kl 11.40, då Bf får sig en duvning i svenska och sedan omedelbart en i engelska också.

Datorn krånglar, så jag vågar inte bära hem den av rädsla att skärmen ska slockna fullkomligt, för vad skulle jag vara utan den!? Den får stå där den står, prekärt vickande på högarna av diverse osorterade papper, tills jag får tummen ur att bära ner den till IT-teknikerna och städa mitt skrivbord.

Egentligen hinner jag inte gå hem, och egentligen är det kanske inte så mycket nytta med, för nu är huvudet på jobbet i alla fall. Tanken att inrätta sig på soffan i arbetsrummet och veckopendla de 4 minuters gångväg jag har till jobbet har föresvävat mig förr...

Sova över

-Det är snö!!! Mike, vakna! Det är snö!!! Det är snö!!!
Klockan visade 6.25 och jag hade själv varit vaken i någon timme, eftersom jag inte lyckats somna om sedan Maken kom hem från Taxi-jobbet. Nu var det kört. Lika bra att gå upp.

Kvällen innan hade jag gått och lagt mig vid 11.30, för trött för att följa med i Sagan om de två tornen, för trött för att läsa Cuhelo, men jag har så svårt för att slappna av och somna innan barnen somnat och Lillprinsen och hans kompis låg och fortfarande och pratade i loftsängen.

-Du, ska du ha barn när du blir stor?
-Näe... jag vet inte, ska du?
-Vet inte, jo, kanske...
-Jag kan ha barn med dig!
-Då blir det ju gay ju.
(Gapskratt)
-Men för att få barn måste man ju hångla med en tjej.
-Man måste peta in snoppen i ... du vet.
(Fniss)
-Fast det måste komma sådana där ålar också, från pungen...
-Undrar om de finns i pungkulorna eller i pungpåsen?
-De får nog inte plats i kulorna. De är ju så hårda... Det måste vara i påsen.

Jag somnade till, och väktes av hunden, som fått vaktnoja när inte husse är hemma, en halvtimme senare. Du hade faktiskt ungarna tystnat. Så de måste ha sovit i alla fall fem och halv timma i natt; något mer än vad jag har. Så jag stapplade alltså upp och lagade till croissanterna som hade bäst-före-datum på julafton. Jag tycker det är ganska mysigt när pappersförpackningen poppar så jag kan rulla ut den förperforerade degremsan och jag börjar få in snitsen på sammarullningen, så att åtminstone en eller annan nu får det fluffiga köpe-utseendet. Snart spred sig doften av nybakt i huset (gud vad det är lätt ibland!) och ungarna trillade ner på kökssoffan.

Efter frukost tog jag helt sonika och slängde ut dem i snön! Väderleksrapporten lovade nämligen regn under dagen och termometern stod redan på nollgradigt. Ungarna tog snällt sina pulkor och vandrade i väg bort till lekplatsen i mörkret. Jag lekte med tanken på att krypa ner i sängen igen en stund, men vis av erfarenheten stannade jag uppe och sorterade i stället tvätten. En halvtimme senare började det regna. Ungarna kom konstigt nog inte in! Det tog ytterligare tjugo minuter innan de kom in för att byta vantar, hämta morötter och russin till de fördömda, små snögubbarna och sedan tillbringade de en halvtimme med att bygga en fåtölj på trottoaren, måhända för att trötta vandrare ska kunna sätta sig ner och vila lite - i lagom snubbelhöjd.

När fåtöljen var färdig kom två blöta pojkar in och spelar nu SuperMario och jag har inte dåligt samvete för det. Dessutom kommer det bara att bli smörgås till lunch, med nygiljerad smörgåsskinka, för 30 kr/kilot, som sedan ska skivas tunt och frysas in i lagom högar. Jag borde rätta en massa, men det gör jag i kväll. Nu väntar jag bara på att maken ska vakna så jag kan gå och lägga mig igen.

Ett globalt samfund

Jag gjorde en liten utflykt på nätet just och fönstershoppade bland medbloggares profilinfo. Jag klickade på intresselänken teaching och det verkar som (inte statistiskt säkertställt, och inte bättre än ett överslag) folk med intresset teaching är övervägande amerikaner och övervägande born-again eller fundamentalistiska kristna! Har svårt för att tänka mig att jag kommer att hitta så många brevkompisar där... Fast det var ju fördomsfullt sagt.

Talk about sex, baby

Min mor sa till mig en gång för nästan exakt 20 år sedan, att sex är INGENTING innan man fyllt 40. Jag ser fram emot min 40-årsdag.

Jag har alltid ansett mig ha ett ganska avundsvärt sexliv. Min rika fantasi har försett mig med brännbart stoff för mången trevlig stund på enmanshand och jag är begåvad med en ursexig make med god kondition. Men de senaste några åren har det liksom ... stannat av...

Man säger ju att småbarnsåren är en oerhörd påfrestning på sexlivet och att många förhållanden spricker på gund av brist på ork och brist på tid på tu man hand, men det talas sällan om när barnen når tonåren och de påfrestningar som läggs på föräldrarnas förhållanden då. Tidigare, när barnen var små, då skickade man dem i säng klockan sju, och åtta skulle det vara tyst och basta! Och sedan hade man ett par timmar för sig själv i relativt vaket tillstånd, kunde varva ner, prata av sig dagen och ... vänslas lite. Nu, när barnen är nästanvuxna, sitter de ju med vid tvn, går helst inte och lägger sig förrän efter föräldrarna och då är man ju för trött, och även om man stänger dörren är i alla fall jag jäkligt medveten om att tonårssonens tandborste befinner sig på andra sidan om en ganska så tunn innerdörr. Det är svårt att släppa lös när man ligger och lyssnar efter steg.

Man hade ju kunnat göra det lite spännande och låtsats att det var chefen eller nått annat upphetsande, men ... nä, det går liksom inte för mig...

Kroppen förändras också. Jag råkade av någon anledning som jag nu glömt, ha en spegel liggande på golvet och böjde mig fram över den och insåg plötsligt att det här är ungefär den bild som min kära Make ser vid sällsynta tillfällen: Kinderna hängde liksom fram och påsarna under ögonen tycktes svänga av och an som brösten på de där hemmafruarna som bodde i HSB-husen när jag var liten; de där som med förklä och klut på huvudet hände veckotvätten på gården, hötte med näven åt oss ungar som spelade fotboll och som alla hade en fet tax eller en fet make och alla hade tjocka, runda vader under klänningskanten och runda, breda, mjuka rumpor att sitta på medan de skalade potatisen till när maken kom hem kvart över fyra. Lägg till detta framfall kåtrosiga kinder och ett av extas lätt förvridet ansiktsuttryck och inte sjutton kunde jag få ihop det till något upphetsande. Inte sjutton vill jag utsätta Maken för något dylikt?!

För några år sedan var jag i mitt livs form. Jag sprang en mil på lördagsförmiddagen för att jag ville och sprang mellan lektionerna på jobbet för att jag kunde. Jag vägde nästan tjugo kilo mindre än vad jag gör idag (medges; jag var alldeles för mager!) och orkade hålla på lääänge. Det i kombination med att barnen var i säng klockan åtta gav vid hand att vi höll på som kaniner under en period. Sedan gick mina fötter åt skogen, jag började jobba heltid och engagerade mig dessutom i mitt arbete. Jag trivdes inte med mig själv, eller min kropp och sex blev betydligt besvärligare.

Nu, när jag jobbar för att komma i form igen och har börjat jogga lite lätt, måste jag hela tiden arbeta med mig själv för att inte jämföra km-tiderna från 2002 med min stilla lunk kring el-ljusspåret idag. Det är svårt. Jag känner ofta en bitter smak i munnen och det har hänt att jag yttrat saker som: "Det är värre att vara ur form än att aldrig ha varit i form alls! Det är bättre att aldrig veta vad man förlorat än att inte få det alls." Jag blir livrädd när det börjar dunka och dra i foten och när jag kanske skulle tvinga mig ut i spåret väljer jag att gömma mig inne framför datorn för att inte riskera att göra saker värre. Och inte blir det bättre för det! Och lite granna likadant blir det med sex: Det gick ju inte något vidare förra veckan, så det är bättre att inte inleda något nu, för vi blir bara besvikna och frustrerade båda två.

Istället så borde man satsa - springa igenom hållet, krampen och mjölksyran; varligt och försiktigt för att inte göra skada, men ändå ge sig hän och slappna av och njuta av lunken; ta ett steg i taget, utan förväntningar på resultat, bara njuta av det lilla. Att det kan vara så svårt.

Räddad åt eftervärlden

Nu har jag äntligen, efter närmare ett år, fått tummen ur och sparat ner mina dagböcker från det ganska instabila community där jag varit medlem sedan 2003 och nästan dagligen skrivit dagbok. Det tog en dag, men nu är allt räddat (tror jag) och nu återstår bara ett dygns slit med omformatering och att sedan redigera ihop alla Oxford-kåserierna, för dem har jag tänkt att ge ut på Vulkan.

Friskvårdsattsningen går så där. Blev ingen jogging-tur igår och en ganska modest hundpromenad, för det var så kallt och blåsigt, och i morse var jag och gav blod, och det är rent av livsfarligt att ut och springa i snöväder om man inte är tillräckligt blodfylld.

I kväll kommer prov nr 1: Maken har bestämt att ta ut mig på liten, romantisk måltid. Sedan ringde Malinen och sa att hon bokat bord till Quizzen på Harry's i kväll och att hon och Rocker-Jimmy nog tyckte att det kunde vara kul om vi kom dit.

DET GÅR inte att falla efter tre dagar! Så jag ska dricka mycket Cola och Sprite ikväll. Synd att det är lätt gångavstånd, annars kunde man ju garderat sig genom att köra....

Ticktack

Tiden bara går... Jag får inget vettigt gjort idag. Borde ut och spåra med hunden, borde ta en jogging tur, borde städa i köket, borde leka med sonen som hänger omkring och inte har något att göra, men jag sitter här framför datorn och försöker motivera mig att göra något...

Helenan skickade en mycket nyttig länk till Vulkan. Samtidigt som jag konstaterar, efter att ha bläddrat i utbudet och provläst ur ett flertal genrer, att jag skulle nog kunna stå mig väl i konkurrensen, så får jag naturligtvis prestationsångest: Vem är jag som tror att jag är något? Vem skulle läsa, eller köpa, något jag skrivit? MEN mitt kortsiktiga skrivarmål är att ha sparat och redigerat min Haket-blogg och lagt upp valda delar på Vulkan innan vecka 8 är slut!

Sedan ska jag nog ta och sätta igång med den där jäkla matkulturboken... Om jag får ihop den över sommaren ska jag satsa 2.500 på ett publikationspaket.... Yes. Det ska jag göra.