Konferenstiden ligger sist på arbetsdagen. Klockan fyra, när man är så där lagom utmattad och trött, ska man bedriva pedagogiska samtal och ämnesutveckling. Men av schema-tekniska skäl finns ingen annan tillgänglig tid.
Årets första ämneskonferens var bestämd att handla om muntliga framträdanden och diskussions-punkter skickades ut en vecka i förväg för att kollegiet skulle få chansen att fundera i lugn och ro. Rummet var ommöblerat, från föreläsningspedagogikens trista rader till flumpedagogikens diskussionsöar. Fast bara halvvägs, eftersom rummet måste möbleras tillbaka innan morgondagens samhällskunskapslektioner. Längst bak stod en rad av bänkar, tryckta mot väggen.
När klockan slog fyra infann sig de första. De sicksackade sig igenom diskussions-öarna och undvek nogsamt julmusten och pepparkakorna som var uppställda på katedern och klämde raskt ned sig i den bakre raden. Efter ett inte helt subtilt påpekande flyttade de fram och slog sig ner vid diskussionsborden och en och annan nöp en pepparkaka i alla fall.
Nästa grupp som anlände följde exakt samma mönster! Men kommer inte berget, så får man väl gå dit och det blev bra diskussioner. Vi kunde konstatera att det är viktigt att eleverna får träna. Vissa av oss har tur och kan samarbeta med andra ämnen och göra talsituationen mer eller mindre realistisk, för andra är ämnet mer isolerat. Någon tydlig strategi för progression verkar inte finnas. Vidare fann vi att träna även på att vara publik är viktigt. Vi är ganska överens om att två är ett par och tre är en grupp, och om man inte vågar tala inför tre goda vänner så får man dessvärre ta ett IG, även på A-kursen.
Och svensk-tanterna överlevde ännu en konferens. Pepparkakorna tog inte slut och det finns fortfarande julmust över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar