Påskafton, och väder för en trevlig promenad. Här mitt ute i skogen har lokalbefolkningen fått ett statligt bidrag för att anlägga en naturrunda. Den har funnits i några år, men vi har inte haft tillfälle att gå den.
Vi tog bilen ett par kilometer för ungarnas skull och det tog inte mer än ett några minuter förrän vi träffade på de rara blåsipporna - ett säkert barnvisevårtecken. Kungarösena duggade också tätt.
Snösmältningen var uppenbar bitvis och friskt smältvatten rann glatt efter vägen en bit, porlade och hoppade längst vår vandring. 
Vid Elsas gunga pausade vi några minuter. Elsa var farmors mor till en av de bofasta. På den tiden var det inte vanligt att barn hade tillfälle att leka alls, men Elsas pappa satte upp en gunga i en ekbacke en bra bit från gården, med utsikt över en liten sjö så den älskade dottern hade utsikt att fantisera. Astrid Lindgren-land i verkligheten.
Barnen var inte så intresserade att gå mer än de underbara fyra kilometerna genom vårlika hagmarker och pappa och tanten hade ärenden i sta'n så Maken och jag fick knata en bit själva längst en porlande vårbäck, förbi resterna av en skvaltkvarn, genom skog med 150 år gamla tallar, vidare till en gammal ångbåtsbrygga, sedan länge borta, men ersatt av en grillplats med utsikt över sjön. Hunden vädrade sedan länge borta korv, och vi satt en stund och tittade på den fantastiska utsikten.
En stund senare knatade vi förbi en grisfarm mitt i skogen, där grisar i olika storlekar njöt av solen. Små kultingar rusade med leran stänkandes omkring klövarna och de större grisarna snarkade nöjt och tryggt när vi gick förbi. Hunden var lite orolig. Djurägare behöver sällan vara orolig för att vår hund ska oroa deras djur, han är så himla orolig för dem så....
Efter lunch joggade vi tre km med lilleman, och när vi lämnat av honom i stugan igen tog Maken och jag en 7 km lång jogg längst vårmjuka grusvägar i skogen. Knämusklerna jublade och det kändes som jag skulle ha kunnat tuggat hur långt som helst om det bara inte varit för att det häromkring är lite upp och ner, istället för det platta landskapet på västkusten.
Vid Elsas gunga pausade vi några minuter. Elsa var farmors mor till en av de bofasta. På den tiden var det inte vanligt att barn hade tillfälle att leka alls, men Elsas pappa satte upp en gunga i en ekbacke en bra bit från gården, med utsikt över en liten sjö så den älskade dottern hade utsikt att fantisera. Astrid Lindgren-land i verkligheten. Barnen var inte så intresserade att gå mer än de underbara fyra kilometerna genom vårlika hagmarker och pappa och tanten hade ärenden i sta'n så Maken och jag fick knata en bit själva längst en porlande vårbäck, förbi resterna av en skvaltkvarn, genom skog med 150 år gamla tallar, vidare till en gammal ångbåtsbrygga, sedan länge borta, men ersatt av en grillplats med utsikt över sjön. Hunden vädrade sedan länge borta korv, och vi satt en stund och tittade på den fantastiska utsikten.En stund senare knatade vi förbi en grisfarm mitt i skogen, där grisar i olika storlekar njöt av solen. Små kultingar rusade med leran stänkandes omkring klövarna och de större grisarna snarkade nöjt och tryggt när vi gick förbi. Hunden var lite orolig. Djurägare behöver sällan vara orolig för att vår hund ska oroa deras djur, han är så himla orolig för dem så....Efter lunch joggade vi tre km med lilleman, och när vi lämnat av honom i stugan igen tog Maken och jag en 7 km lång jogg längst vårmjuka grusvägar i skogen. Knämusklerna jublade och det kändes som jag skulle ha kunnat tuggat hur långt som helst om det bara inte varit för att det häromkring är lite upp och ner, istället för det platta landskapet på västkusten.
Efter dusch var det dags för påskmiddag med färgade ägg, sill och lax, ost och köttbullar. Och efter det så tittade vi på Mamma Mia och åt godis och glass och sedan kortspel och nu måååååste jag lägga mig! Såååå trött.
Gnattgnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar