Ont i rumpan

En sådan där rastlös dag. Så jag gav mig ut på cykel och tänkte jag skulle hälsa på någon. Men de första jag skulle hälsa på hade gäster och skulle äta lunch, så trots erbjudande om både lunch och jordgubbs- och rabarberpaj bestämde jag mig för att cykla vidare. Att testa den nya cykelvägen längst gamla banvallen kändes logiskt, och det var ljuvligt att cykla i solen som gjorde att de röda hallonen i vallen doftade underbart sött, och den nästan mogna rågen andades väldoft den också.

I Slöinge droppade jag in hos Rocker-Jimmy och Malinen, men de var ju så klart inte hemma. Sonen hade varit och surfat i de stora vågorna och var lite trött, men erbjöd kaffe eller något, men jag avböjde och cyklade vidare mot Asige.

Vid Gudmundsgården höll jag på att köra av vägen när jag tittade på alla de glada grisarna som bökade, busade och rullade omkring på fältet utanför. Slåttermaskinerna gick för fullt på åkrarna längst vägen och det doftade av varm, nyslagen halm.

Väl i Asige råkade jag på Bea och hennes nya hund och blev inbjuden på kaffe, vilket jag faktiskt accepterade. Det var jättetrevligt och jag behövde en liten paus och macka. Sedan cyklade jag vidare mot Årstad. Vinden friskade i och solen gick i moln. Det började göra lite ont i rumpen, men jag strävade på...

När jag kom till Årstad konstaterade jag att det var 16 km till Falkenberg. 18 km hem alltså. Nerförsbacken sträckte sig inbjudande västerut mot horisonten. Årstad-rakan är känd i hela Sverige för att den är så.... rak och lång. Dessvärre får vinden fritt spelrum också, och det var nästan rak motvind, så jag fick nog minsann trampa en hel del!

När jag väl kom till bron över motorvägen var rumpan stum, musen helt utan känsel och benen något geléartade, men det är bara att bita ihop och cykla på! Och hem kom jag ju, med både darriga ben och darriga armar. 40.37 km. Bra motion idag också. Nu ska jag bara komma på något bra att äta till middag... Och orka laga det också...