Mångalen

Har känt mig riktigt usel ett par dagar. PMS och fullmånekombo är inte att leka med. Idag hade jag dessutom quaility time med chefen, och efter en snabb lunch bestående av en dl blandade bönor, en burk tonfisk, några matskedar majskorn och några teskedar hovmästarsås (godare än det låter, inte supersmalt, dock fantastiskt nyttigt, och mättar fantastiskt - eget recept.) så var det dags för en grillning hos terapeuten.

Vi kom fram till att jag behöver definiera mina livsregler, och att min självkänsla grundar sig på vad jag gör, inte på den jag är. Tunga saker. Särskilt en dag med fullmåne och PMS. Jag fick i läxa att tänka igenom situationer som jag kan ha baserat min självkänsla på, och om några livsregler råkar trilla fram samtidigt så är det ju bra. Det var mycket att tänka på på en gång. Så jag gick hem och sov.

Maken kom och körde upp mig. Jag hade varit vaken ett tag och legat och funderat på om jag ändå skulle cykla till körrepet. Sång är läkande för själen och om jag cyklade finge jag ju motion också, vilket är energihöjande, som är vad jag behöver. Jag ringde Anitan och avstyrde körrepet. Den stundande konserten känns just nu som en oöverstiglig insats, men jag ska försöka. Hamnar jag bara på rätt ställe i stämman, så är det inga bekymmer; det finns så många toner att plocka emellan, bara att välja en. Maken satte på mig motionskläderna och meddelade att idag skulle vi köra distanspasset jag missade i söndags när jag mådde småilla hela dagen, efter att ha satt i mig en halv veckoransons points på en kväll i form av biskvier, nötter, gräddsås och vin.

Fåglarna kvittrade och solen målade molnkanterna i guld när vi joggade ner mot Tullbron i makligt tempo. Vi joggade längst doktorspromenaden i lä. Jag refererade de tunga samtalen, höll på att få lite ångest. Andningen ville lägga sig högst upp i halsen och jag började må lite illa. Bestämde mig för att använda medvetna tankar och för att fortsätta. Ångesten låg kvar, men jag tvingade mig att andas lugnt och djupt och slutade prata och tänkte istället på vattnet, änderna och på hur marken redan börjat torka upp och hur skönt det var att springa på gruset istället för på asfalt och lät fötterna och hjärtat bestämma rytmen.

När vi sprang tillbaka upp mot Skansen kände jag att jag faktiskt hade orken kvar att försiktigt öka takten. Tänkte att jag kan ju alltid sänka den igen, det är ju inte långt kvar. Upp för hela Sandgatan ökade jag långsamt takten. Maken kommenterade utanför fotomuséet att det var ju trevligt att se att jag hade krafter kvar för en spurt. Jag ökade ytterligare förbi ICA, bestämde mig för att öka hela vägen fram och sprang fort nedför Karlbergsvägen, trots att det gjorde ont i luftrören.

6,8 km. Lovar gott. Kan jag springa 6,5 km och sluta med en låång spurt, kan jag springa en mil långsamt. På torsdag, om vädret är ok, blir det ett snabbt löp på 3,5, och om vädret är bra så blir det åtminstone 8 km på söndag. Det kan kanske gå med Göteborgsvarvet i alla fall...