Kära dagbok..

Försov mig idag. Ungarna hoppade tandborstningen, och lyckades i princip att komma till skolan i tid i alla fall. Själv gick jag en halvtimme senare till jobbet, inte för att jag inte hunnit, men för att jag drog på det så länge jag kunde...
Höll på att glömma av att gå till terapeuten. Säkert undermedvetet, eftersom jag inte gjort min läxa. Jag berättade att jag hade haft ett återfall i stresshelvetet och även om jag blivit bättre på många saker, känner jag ändå att jag inte har kraft att förändra mitt beteende när det gäller. Till slut kom vi fram till att min stress kanske inte är vad vi utgått ifrån: Det kanske är så att jag fyller min tillvaro med saker för att måla över saker jag inte vill kännas vid. Kanske är det rätt. Problemet är väl vad det i så fall är. Vad är det som jag inte själv vill kännas vid?
"Om du fick reda på att du skulle dö inom kort, vad skulle du då göra?" frågade Terapeuten.
"Ångra att jag aldrig skrev de där berättelserna som jag burit på", svarade jag.
"Det kanske är det du ska göra då", svarade han.
Mmmm, men det var det där med den svältande konstnären. Och konstnärens familj. Och så var det det där med konstnären med prestationsångest....
Jag har redan från början, redan när Gilwell-Niclas sa att jag ska göra "något jobbigt, men inte något svårt" som uppgift till nästa gång känt att det handlar om mitt skriv. Men frågan är hur? HUR GÖR MAN?
"Finns det tid i ditt liv för att skriva", frågade Terapeuten.
"Om jag slutar att blogga och avreggar mig från Facebook".
Men det svåra är inte att göra tid för att skriva, det svåra är att våga visa fram det man skrivit. Så många andra tror på mig, varför kan inte jag göra det!