Spring långt, spring fortare

När kroppen, eller kanske framför allt huvudet, skrek "låt mig vila!" när jag lunkade hem klockan fem, bestämde jag mig för en drastisk motattack: Så fort jag kom innanför dörren brottade jag ner den lilla svarta som satt i halsen och ville låta bli att påminna Lillprinsen om bågskytteträningen och lyckades uppbåda ett uppmuntrande: "Du kommer väl ihåg att det är bågskytte ikväll, älskling" istället för "Du orkar väl inte gå på bågskyttet ikväll va', gubben?" Sedan bytte jag om och packade in son och hund i bilen (Fy!) och åkte till skjutbanan.
Väl där lämnade jag barnet i containern med all utrustning och tog hunden på ett kissevarv.
I helgen sprang jag ett "långpass": Längre än jag gjort på fyra år; hela 6,3 km. Det var samma runda som var min standardrunda innan fötterna gick sönder och jag deppade ner mig. Det gjorde ont, men jag fixade det utan stopp. Jag har tränat i några månader och byggt upp med korta runder och en hel del "mjuk" styrketräning framför Wii Fit. Idag valde jag att springa hälften så långt. Och kunde konstatera att eftersom jag sprang den längre distansen i helgen, sprang jag nu fortare på den kortare.
Det slog mig att det faktiskt är en ganska bra metafor för hur lärandet är, eller kanske allra mest utlärandet: Detta kvasiuttryck, eftersom det faktiskt är fullständigt meningslöst att försöka lära ut om det inte finns mottagare som VILL lära in. Men så är det faktiskt:
Om jag anstränger mig med en lite längre distans, så ökar hastigheten automatiskt. Om jag väljer att grundligt gå igenom, peppa och göra intressant och "offra" den extra tiden av den korta kursen, så har jag igen det i nästa moment, för eleverna är på, taggade och väl förberedda på att ta emot. Om jag däremot hoppar över träningspass och går direkt på tävling, tappar de sugen innan första vätskekontrollen.
Jag har ofta prestationsångest. Mest för att jag känner att jag aldrig når upp till den seriositet som mina kollegor naturligt verkar ha, ibland för att jag inte tror att jag är tillräckligt "svår". Trots att vi leker en hel del, att vi stannar vid "enkla" moment länge ibland, är mina elever sällan på lägre nivå i de nationella proven än någon annans. De fem åren som jag arbetat på skolan har jag dessutom varje år haft en elev bland pristagarna i den litterära pristävlingen, UTAN att muta juryn. Jag tror att det kan vara för att jag ofta väljer att ta den långa vägen först...
Arbeit machts gut.