Hasta, hasta, ingen ro...

Allt har gått i ett sedan terminsstarten. Kanppt han man fira triumfen över den lyckade mottagningsdagen innan man insåg att arbetsveckan, som för de andra inneburit planeringen av de egna kurserna och små sammarbetsprojekt, tvunget måste tas igen på något sätt. Tack vare rutin har jag ändock överlevt dessa första två veckor med ett gott mått improvisation och PPT, planering på tröskeln. Den långsiktiga målen och ämnesövergripande planeringen får vänta ett tag till.

På vår skola testas alla ettor för att fastställa vilka som har problem med läshastighet, dito förståelse och stavning. Oftast bekräftas grundskolans överlämnande, alldeles för ofta hittar man elever som aldrig fått reda på att de läser dåligt eller stavar som krattor och alltid blir man plågsamt medveten om hur stort spannet är mellan dem som är bäst på att tillägna sig läst information och dem som är sämst.

Instutionen för Svenska som andra språk testar också elever. Men det skulle ju bli lite konstigt om de testade alla elever så de testar bara dem som har "utländska" efternamn. Vilka som har ett sådant efternamn är ju lite klurigt att utröna ibland, dessa dagar då vanliga -ssonnamn är på väg att försvinna ur namntraditionen. Därför missas ibland elever som har "svenskklingande" namn men annan språkbakgrund, och varje år känner sig massor av elever utpekade och ibland kränkta när de kallas till ett särskilt provtillfälle. De ansvariga erkänner att metoden inte är den bästa, men tycker samtidigt att inga alternativ finns. I morgon ska jag sätta OPERA i händerna på mina Spettor och se om de kan komma fram till några konstruktiva lösningar på problemet och lösa andra världsproblem.

I år har jag fyra klasser: Två ettor och två tvåor, ett teoretiskt program och ett "yrkesförberedande". På det teoretiska har man i år tre fulla klasser: 32 elever i varje, på det yrkesförberedande är det 19 elever i gruppen. På skolans andra pluggprogram har man i år gjort en satsning och utökat till fyra klasser om 24 elever. Det är en jäkla skilnad på att ha 24 och 32 elever i klassrummet! Det är svårt nog att se 24 individer... Jag är dock stolt, jag har nästan lärt mig alla namn. I vanlig ordning är det de blonda flickorna som är svårast att skilja åt.

Det nya programansvaret sitter dock illa på mina axlar. Min chef har lämnat det väldigt fritt hur vi ska konstituera det nya arbetslaget på 20 personer. Jag vill gärna tro att mina arbetskamrater träffas och arbetar i olika grupperingar på konferenstiden, för de gånger jag varit tvungen att kalla till möte om hur vi ska lägga upp projektarbetsinformationen för våra 75 treor, och för att diskutera kring hur vi ska marknadsföra oss i skolans info-mapp till årskurs 9, så har ingen kunnat komma. Ingen har heller lämnat återbud och det har varit mycket tomt och tyst i korridoren. Det är klart, det är ju arbetsbesparande att alla håller individuella informationstillfällen med sina respektive elever som de är handledare för och det borgar verkligen för likvärdig bedömning om vi ger olika instruktioner för hur arbetet ska utföras. Det är kanske en ganska god idé att inte heller se över innehållet i info-bladet, för då får vi mindre klasser till nästa år....

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.