Busigt

Bästis och jag satt på balkongen på Busfabriken och skådade ut över barnjungeln. Nedanför oss står ett antal cafébord. De flesta är upptagna av en eller flera personer, men de flesta har också en eller flera lediga stolar. Bordet rakt framför oss är avfolkat, men på tre av de sex stolarna ligger jackor (som fö ska hängas i garderoben). En morfarsfigur, en mormorsfigur med en liten kille i fyra års ålderna står med en bricka och ser ut över borden, ser de tre "opaxade" stolarna och sätter sig där. Då vaggar en ung kvinna fram från ingenstans och fräser att där kan de inte sitta. Mannen säger något i stil med att "det är ju ledigt", var på hon fräser tillbaka att det är det inte, ser de inte att bordet är paxat! Morfar fräser tillbaka, och mamman blir röd om äppelkinderna och demonstrerar med all tydlighet att de inte är välkomna. Morfar höll på sitt och satt kvar. Mamman satt rosenröd och de vidlyftiga behagen hävdes och sänktes av ilska, medan hon territorellt bevakade de två andra stolarna som en hök. Morfar kunde ju tänkas äta upp jackorna! (Det är väl det hon brukar göra, kan tro...) Den lilla pojken tittade storögt från den ena till den andra.

Mamman petade plötsligt till sin med skräp belamrade bricka och med sina korvfingrar puttade hon kvällstidningsbilagan nästan i knät på morfar, som tog bilagan och slängde den till andra sidan bordet och blängde på den korpulenta kvinnan. En i personalen kom fram och frågade om allt var som det skulle. Morfar sa att det var det, men att vissa uppenbarligen hade en skruv lös. Mamman vände sig demonstrativt bort, och morfar och mormor kröp närmare det storögda barnbarnet och fikade färdigt i sin egen takt.

Så fort morfar och mormor reste sig, gjorde den feta damen det också. Sedan hon rättat till alla sina stolar satte hon sig framför datorn. Bästis och jag spekulerade elakt om ifall det var Facebook, Lunar eller Bilddagboken hon skulle öppna. Det såg ut att vara någon auktionssajt. Efter en stund gick hon tillbaka till sitt bord, där hon såg till att ytterligare sprida ut sig, och lägga upp fötterna på den stol som morfar haft fräckheten att belägra.

Sedan rörde hon sig som en äggsjuk kalkon mellan datorn och bordet i ungefär en timme. Bästis och jag funderade på att gå ner och sätta oss på de fortfarande lediga stolarna med våra kaffekoppar, bara för att se vad som hände, men när allt kom omkring hade vi ingen önskan att umgås med Venus från Willendorf.

Tänk att vara så rädd för att träffa nya mäniskor!

(Och nej, jag har generellt sett inte något som helst emot överviktiga mäniskor! Men vissa mäniskor är så fula på insidan att utsidan blir obehaglig också. Detta var en sådan mäniska. Att hon bar på ett stort antal kilo extra var bara så typiskt på något sätt...)