Nä, jag tänker INTE städa! Inte för att det inte behövs, men jag SKITER i hur det ser ut just nu. Min hjärna är trött, mitt hjärta gör ont och egentligen vill jag nog hellre krypa in under en sten och bara sova. Men det skurar ute, och är ganska kallt, så jag sitter hellre här, och knappar på datorn, tills det är dags att gå på kulturutställning.
Jag har satt mina betyg. Alla utom två, som jag fortfarande är osäker på. Nu är det inte så att bara för att betygen är satta, så kan man slappna av och gå vidare till nästa uppgift; nej, nu börjar fas två av myndighetsutövandet: Förhandlingen. Det är nämligen så, för de icke insatta, att betyg sätts på de kunskaper som eleven har i slutet av kursen. Under kursens gång ger läraren ett batteri av uppgifter som i första hand avser att träna eleven, i andra hand ligger till grund för bedömning. Dessa uppgifter rättas, kommenteras oftast, och förhoppningsvis hinner man även med att diskutera utfallet med eleven. De betygsätts INTE eftersom, just det, BETYG sätts på KUNSKAPER i slutet av kursen. Däremot kan man säga att "Jo, i den här uppgiften visar du att du ligger på en godkänd, väl godkänd, eller icke godkänd nivå".
Det LÄTTA sättet, som strider mot läroplanen, och som bara mäter papegojkunskaper, dvs hur mycket eleven vet om ett speciellt ämne, eller del av ämne, är att ge prov och räkna ut hur många poäng som motsvarar de olika betygsstegen. Ni kanske kommer ihåg studien om läkarstudenterna som fyra veckor efter tentamen i anatomi inte mindes hälften? Det är den typen av kunskap och metod. Sorgligt nog är det den typen av kunskap och metod som eleverna och elevernas föräldrar vill ha. Och skolministern. Att eleven ska BEHÄRSKA och FÖRSTÅ, kunna DRA SLUTSATSER och ANVÄNDA sina kunskaper är inget som varesig eleven eller deras föräldrar bryr sig så mycket om: Bara de får ett bra betyg.
Jag (låter som en papegoja) jobbar med processer. Eftersom jag endast i undantagsfall har färre än 25 elever i en klass finns inte tiden att diskutera den färdiga produkten med eleven. (Diskussion tar tid, jag kan klara att informera på tre minuter, dvs jag klarar 15 elever på en lektion, dvs det tar en hel veckas kontakttid om jag ska INFORMERA eleverna om kvaliteten på deras produkt, ni kan ju tänka er hur många lektioner det tar att DISKUTERA!) Därför är jag istället med i processen, genom att ge förslag på arbetsgång, uppskattad tidsanvändning i de olika momenten, diskuterar källor och formuleringar, pekar vidare, ifrågasätter och springer häcken av mig under arbetetets gång i stället. Det färdiga arbetet behöver jag då bara kommentera kort, och kanske även rätta om inte det funkat med att eleverna hjälpt varandra med korrekturläsningen. Trots det, eller kanske tack vare det, är det ångestframkallande att sätta betyg.
Det finns några olika kategorier av elever:
Arbetshästarna: De som gör, ofta i det tysta, plikttroget precis vad man förväntar och gör det bra. De når sällan de allra högsta betygsmålen på mina kurser, för de tar sällan ut svängarna och jobbar så hårt att de missar att tänka vidare (vilket är det som skiljer VG från MVG i de flesta kurser, och som kräver mognad, kreativitet och bred kunskapsbas). Man vill alltid sätta högre betyg på en Arbetshäst, för hästen jobbar som fasiken, men flit är inte betygsgrundande. Arbetshästen ifrågasätter heller sällan det betyg hen får.
Glidarna: De som slänger ihop något för syn skull och som jobbar när man står över dem. De frågar allt som oftast om de kan få jobba hemma, någon annan gång. De bokar också sina körlektioner på lektionstid, läser på sina läxor precis före förhöret och har "ALLTID förut haft höga betyg" i mina kurser. Fast man talar om för en glidare att de glider så sker det sällan en förändring och de blir ALLTID lika förvånade i slutet av kursen, när de bara når ett G, för de har ju ALLTID tidigare haft ett högre betyg. En glidare ställer då ALLTID frågan: Kan jag göra en sak till? Och förstår inte att ett bättre ordförråd, mer varierat språk och bättre grammatik inte flyger in i huvudet av sig själv, och definitivt inte utan ansträngning.
De överambitiösa: De som satsar så hårt på MVG att de kör slut på sig någonstans i mitten av kursen. De stannar inte till och tittar på vad de håller på med utan producerar och producerar och missar ibland helt MVGt för att de inte har tid att dra slutsatser och använda sin kunskap. De kan alla regler, läser alla läxor, och kan stava orden baklänges. OFTAST lyckas jag få ÖA att stanna upp och tänka efter och därigenom nå MVG, men ibland funkar det inte. De överambitiösa gråter om man antyder att det finns något de bör fortsätta utveckla, även om man precis sagt att de fått ett MVG på kursen. Om, guförbjude, en överambitiös skulle få VG blir det först tårar, sedan försök till överklagande. Det tar väldigt mycket tid och energi att övertyga en överambitiös om att man inte sätter betyg på dennas person.
Och så är det Sisyfos-eleverna: De sliter och släpar, jobbar och gnider. Ibland glimmar det till och de visar MVG-kvaliteter i sina resonemang, men oftast brister då färdigheterna. Slitvargarna utvecklas ofta jättemycket, men når ändå bara G. Det är hjärtknipande. Speciellt när man har många Glidare i klassen.
Sedan är de de där som oavsett vad man gör inte utvecklas alls; de där som är i skolan, men inte på lektionerna, eller bara sitter av lektionerna tillsammans med kompisarna i telefonen. De blir ofta förnärmade att de inte får ett G, för de har ju varit DÄR! Ibland. Att de inte deltagit och knappt presterat något, spelar ingen roll, för de har ju skrivit EN novell. Och den var väl bra? Och varför har man inte sagt något för!? (Därför du har inte varit här, du läser inte din mejl och åker på semester istället för att gå på ditt utvecklingssamtal!)
Om eleverna hade en ANING om hur mycket tanke som går in i bedömningen av deras kunskaper skulle de inte knysta om betygen.
Vi tog bilen ett par kilometer för ungarnas skull och det tog inte mer än ett några minuter förrän vi träffade på de rara blåsipporna - ett säkert barnvisevårtecken. Kungarösena duggade också tätt.
Vid Elsas gunga pausade vi några minuter. Elsa var farmors mor till en av de bofasta. På den tiden var det inte vanligt att barn hade tillfälle att leka alls, men Elsas pappa satte upp en gunga i en ekbacke en bra bit från gården, med utsikt över en liten sjö så den älskade dottern hade utsikt att fantisera. Astrid Lindgren-land i verkligheten.
Barnen var inte så intresserade att gå mer än de underbara fyra kilometerna genom vårlika hagmarker och pappa och tanten hade ärenden i sta'n så Maken och jag fick knata en bit själva längst en porlande vårbäck, förbi resterna av en skvaltkvarn, genom skog med 150 år gamla tallar, vidare till en gammal ångbåtsbrygga, sedan länge borta, men ersatt av en grillplats med utsikt över sjön. Hunden vädrade sedan länge borta korv, och vi satt en stund och tittade på den fantastiska utsikten.
En stund senare knatade vi förbi en grisfarm mitt i skogen, där grisar i olika storlekar njöt av solen. Små kultingar rusade med leran stänkandes omkring klövarna och de större grisarna snarkade nöjt och tryggt när vi gick förbi. Hunden var lite orolig. Djurägare behöver sällan vara orolig för att vår hund ska oroa deras djur, han är så himla orolig för dem så....
.png)
