Dagens bild är inte efter gyllene snittet, men motivet är guld.
För ett par år sedan sände man en smörreklam i hösttid: En vacker kvinna med långt, mörkt, lockigt hår står med svettblankt ansikte i ett kök fullt av kantareller. Erotik på hög nivå.
Jag ääälskar kantareller! Jag tycker också mycket om att plocka kantareller. När jag hittar dem, vilket inte är så ofta, ety alla mina kantarellställen är "ärvda" av min far och befinner sig på behörigt avstånd, gömda i Vimmerby-skogarna. En starkt försvårande omständighet var dessutom Gudrun och Per, som rumsterade om i de sedan barnsben upplevda skogarna så att jag senast jag försökte, gick vilse och tidigare säkra ställen var nu risbeklädda, uppkörda kalhyggen.
Dessvärre tycker jag inte om att rensa svamp. Skittråkigt och ger spänningshuvudvärk och ont i axlarna.
Pappa kom och hämtade ungarna och lämnade ett par liter kantareller från smålandsskogarna. När jag sovit en liten stund packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö, där jag aldrig varit. Så promenerade vi sjön runt i solskenet och pratade lite, njöt av hundens luffarglädje och manövrerade på höstblöta stigar vid sjökanten.
Det lär vara ett populärt nöje att gå runt den där sjön, men vi hittade nog inte riktigt rätt stigar, för det var inte helt lättpromenerat och vi blev lite blöta om fötterna. Men vi hittade kantareller! Höstens sista, även om vi lämnade ett par små, små hattar som knappt hittat upp ur mossan, men förmodligen hinner hösten ta dem innan de blir ätmogna.
Det är så ljuvligt att vara ute! Det är bara så jobbigt att motivera sig till att gå ut och känna att man hinner med med gott samvete. Och det är så skönt att slippa hålla reda på hur många ungar man har med sig och var de är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar