Var ute och hurtade idag. Jaja, det låter alldeles fantastiskt präktigt, men ni ska bara veta hur mycket det tog emot! När jag väl fick på mig kläderna, och skorna och inte längre hittade några som helst undanflykter valde jag den liiiite längre rundan än den kortaste.
Redan efter en kilometer kom jag på att det kändes ju faktiskt riktigt bra! Visst, lite stelt och lite anfått, men betydligt bättre än vad jag trott. Vid Stafsinge kyrka kändes benen riktigt studsiga när jag kom upp på grusvägen. Det är sådan skilnad att springa på mjukt underlag! Bilarna släppte fram mig i rondellen vid Shell och sedan är det ju bara nedförsbacke kvar...
Det kändes riktigt bra när jag älgade på i första delen av backen. Då körde en bil upp jämnsides och Alex hejade leende ut genom rutan och frågade hur det var.
-Lite varmt och svettigt, sa jag och log tillbaka.
-Själv?
Jo, de mådde bra, men innan jag hann föreslå en liten rendez-vous efter dusch och deras ärenden hade de kört vidare.
Sedan sprang jag hem och fick hjälp av Maken att laga rosmarinrostad potatis och cornflakespanerad kyckling. (Jag glömde ju att be honom ta av skinnet på kycklingen, så jag fick bara så pass med panering så jag kunde avgöra att det var ett lyckat experiment som ska upprepas och mätas för pointsberäkning). Medan ugnen var varm slängde jag in en långpanna med sockerkakssmet och svarta vinbär, som behövde göras något med. Vi åt en liten bit var, med en sked grädde, till efterrätt.
Prinsessan påminde mig om att jag hade ett vaniljhjärta till godo. I det här huset är det bäst att passa på, för saker försvinner fort! Så jag mumsade det framför teven. Och fick en sådan oemotståndlig lust att baka knäckkakor. Så det gjorde jag. Tre plåtar. Nu luktar hela huset vanilj och nybakat, och jag ska gå och lägga mig. I morgon blir det lugnt och uppladdning för Stadsloppet på lördag. Ska bara rensa lite ogräs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar