... får man skylla sig själv!
Prinsessan och jag skulle baka vaniljhjärtan. Eller, hon skulle baka dem med visst stöd från sin mor. Medan jag gjorde kassler med stuvade grönsaker från Power Start 1 till familjen, gjorde hon mördegen. Medan jag skar kasslern, sumpade jag stuvningen. Jag KAN inte göra flera saker på samma gång längre :-( Maken fick komma och styra upp medan jag dukade.
När lunchen var avklarad gjorde vi vaniljkräm, jag och Prinsessan.
"Ska ni göra RIKTIG vaniljkräm", sa Maken skeptiskt.
"Jajemän!" sa denna mamman.
"Lycka till!" sa Maken ännu mera skeptiskt, och avlägsnade sig snabbt ur köket.
"Är det svårt eller?" frågade Prinsessan.
"Det är lite klurigt. Det får inte bli för varmt för snabbt så ägget skär sig bara, så man måste röra och passa hela tiden."
"Kan inte du...."
"Vi gör tillsammans!"
Så Prinsessan blandade ingredienserna i en skål, och jag rörde. Vi stod och småpratade vid spisen till krämen tjocknade, och vi lyfte av den i precis rätt sekund och blandade ner det ekologiska vaniljpulvret.
Maken vågade sig tillbaka.
"Wow! Perfect!"
"Tvivlade du någongång" sa jag.
Maken log outgrundligt, snattade en bit mördeg och blev utkörd ur köket.
"Det gjorde vi bra" sa jag till Prinsessan.
"Det var du."
"Vettuva?" viskade jag konspiratioriskt.
"Jag har heller aldrig gjort vaniljkräm förut."
Sedan svor vi över degen som inte ville kavlas, som inte ville hålla ihop och som i slutänden inte riktigt ville räcka. Det STÅR 16 i receptet, men nästa gång ska vi bara göra 15.
"Jag tänker ALDRIG göra sånna igen!" sa Prinsessan när vi med visst besvär lirkat ut de färdiga hjärtana ur formarna. Men när vi tillsammans med Kronprinsen och Fin njutit varsitt så bestämde vi att kanske någon gång till ändå. Men inte förrän det blir kallare.
När de andra avlägsnat sig ur köket och jag misslyckats kapitalt med att uppfinna en nyttig kaka, tagit sönder en slickepott i processen och stänkt ner mig med diskvatten, fick jag en dejà vu: Jag måste varit i Cassies ålder, något yngre. Sommar. Varmt och åska i luften. Farmor i huckle vid diskbänken. Jag minns hur hon suckade, och muttrade för sig själv. Att hon sa: Ja, ger man sig på att baka en sådan här dag får man skylla sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar