...och de va soooolen!

Säger som Lena Nyman: En jättelampa mitt i nyllet.. Det är så ovant att man nästan tycker det är jobbigt!

Jag skulle ha varit ute och lufsat (jag vill inte ens kalla det jogging, det jag gör) med Maken och hunden i morse, men jag ORKADE inte. Känner mig så fullständigt berövad all energi att man nästan blir rädd! Så jag tillbringade den kvardröjande delen av morgonen med att lufsa runt inomhus i morgonrock, tills Maken tog tåget till praktiken. Då gick jag och lade mig med Iggy Pop i sängen. Ja, alltså inte sångaren själv! Även om jag nog inte skulle ha sagt nej tack, så har jag dessvärre inte de kontakterna, men jag håller på att läsa en biografi över nämnde man.
När jag tröttnat på att läsa ochupptäckt att jag nog faktiskt inte kunde somna i alla fall så gick jag upp och insåg att Maken skulle tjata ihjäl sig på mig om jag inte tog den där lufsturen i alla fall och kopplade hunden på flexikopplet och lufsade iväg.

Det var alldeles ljuvligt! Solen skrek och en förvirrad talgoxe gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen. Vi klafsade igenom bostadsområdet och ut på "landet" där vinden försökte sitt bästa att göra mig kyligt inställd, men se jag hade förberett mig med tredubbla tröjor och handskar och pannband. Det gick sällsynt sakta, men jag stannade i alla fall inte, utom för att koppla loss hunden, och sedan på igen. Och även om jag blev anfådd kändes det i alla fall inte som jag skulle dö.

Slutsatsen är: Jogging i dagsljus är bättre än i mörker och regn!