Digitalt ideal

Jag har förärats en ny dator!!! Eller kanske jag skulle säga att den gamla fick en värdig pensionering som skrivmaskin. Någon annanstans, långt från mig.

Jag kan inte säga att vi skiljes som vänner, jag och min Dell. Vårt förhållande har varit en smula komplicerat ända sedan vi träffades, men vi försökte nog båda två göra det bästa av situationen när vi slängdes ihop, och den var mer än välkommen. Ibland har jag kännt att den kanske varit en smula otacksam - den har fått följa med nästan överallt! Bara på semestern har den fått stanna hemma, då jag inte tyckt att det var en god idé att ta med mig arbetet, eller ens dator, pga stöldrisk och annat. Den var ju ändock ett lån från arbetsgivaren.

Min Dell har varit med på lektionerna, fått spela filmer och ljudfiler, fått hjälpa till med sökningar och rapporterat frånvaron. Den har visat humoristiska texter och sånger och den har skildrat katastrofer, och den har räddat mig ur en eller annan knipa när inspirationen, eller organisationsförmåga brustit.

Men min Dell blev lynnig och opålitlig. Det var nästan så man kunde tro att den hade någon annan! Ibland kunde jag mata den med saker som bara försvann! - Girigt glufsade den i sig favoritadresser och nedladdade dokument. En gång tillbringade jag timmar av min sk förtroendetid, och kanske någon övrig tid också, med att organisera min Dells mappstrukturer och sortera elevernas inskickade arbeten. Dagen efter var allt arbete ogjort och elevernas arbeten borta!

Sedan började skärmen att krångla. Vissa gånger var den så svårväckt - drömde uppenbarligen ljuva drömmar om sommarlovet och visade bara solstolsränder över hela skärmen. Jag kunde starta om flera gånger innan ränderna gick ur och det bara återstod en blind fläck, eller kanske närmare, en närsynt rand. Det funkade ändå ganska väl att komunicera med gränssnittet, utom vissa dagar när texten flimrade lite lagom retligt och gjorde ögonen onödigt trötta.

Den hämtade sig aldrig riktigt från när tant Anita tappade en Samhällskunskapsbok som studsade på e-tangenten. Trots en akut insats blev e-tangenten aldrig sig riktigt lik, och kompenserade gärna genom att slänga dit ett extra e vid första bästa tillfälle. Vilket naturligtvis hade sina fördelar, eftersom man blev nogrann med att korrekturläsa sina manuskript.

Datorteknikerna städade tangentbordet, och framförallt touch-plattan när pekaren började hoppa över skärmen och tog med sig promten, vilket ledde till att jag lärde mig att till sist sluta titta på fingrarna, och i stället titta på texten när jag skrev. Annars kunde det lätt hända att jag fann att meningar som började logiskt slutade på ett helt nytt sätt. T ex kunde det i ett mejl till kollegorna heta att:
"Vi ämnesansvariga ser fram emot att buller är ett alvarligt arbetsmiljöproblem."
Men även efter teknikerna hade torkat och blåst touch-plattan fortsatte problemet, och sedemera konstaterades att det fanns en elektrisk spänning mellan oss, och tydligen påverkade detta kollegan och hans Dell. Han valde att lobotomera sin arbetskamrat och stänga av touchplattan, men vi strävade på, jag och min Dell.

Men under den senaste studiedagen brast allt. Jag hade precis påbörjat ett nytt försök att organisera vår gemensamma tillvaro när den hämnades genom att helt plötsligt låta bli att prata med internpostsystemet - trots flera uppmuntrande omstarter. Nästa sekund slängde den gamla, tidigare försvunna dokument och mappar i ansiktet på mig, för att som slutkläm, när jag hastat iväg till IT-samordnaren för att visa upp de slutgiltliga bevisen för att det inte är jag som är en komplett idiot, utan datorn som hela tiden försökt att hugga mig i ryggen, vägra prata med något annat trådlöst nätverk än det gäst-nätverk som jag inte har inloggningsuppgifterna till! Och inte nog med det: När vi sedan kom tillbaka till arbetsummet, jag och datorn, och den bestämt sig för att trots allt prata med nätverket igen, så var alla de återupphittade dokumenten och mapparna åter försvunna! De dök upp och försvann som den Flygande Holländaren!

Till och med min rektor insåg att jag behövde en ny arbetskamrat. När kollegorna lite avundsjukt ifrågasatte varför just jag skulle få en alldeles ny dator sa hon att "Om det är någon som lyckas att slita ut en dator är det väl Lotta?"

Så nu sitter vi här, jag och min HP. Med ett alldeles sprillans nytt adminkonto har jag dessutom försett henne med några nya program för att bygga elevernas ordförråd och allmänkunskap. Jag lyckades dock inte att uppdatera I.E. och i morgon ska jag ladda ner och installera Hot Potatoe också. Hittills kommer vi bra överens, och jag ska dammsuga hennes knappar och vara varsam med touchkontrollerna och absolut skydda henne från nedfallande böcker och apelsinstänk. Och hon kommer precis som sin företrädare att få följa med mig till sängen ibland och värma mina knän och vi ska skratta och gråta över insticksprogram och hörövningar. Tillsammans ska vi lära oss FreeMind, göra färdigt alla PIM och bli suveräna på SMARTboard.