Det gör ont...

Min bästa väninna lurade med mig på ett BodyPump-pass i onsdags. BodyPump är styrketräning i grupp med skivstång, för de icke insatta. Passet hölls på Fiiina gymmet i stan, det som inte skolan betalar kort åt oss på. Eftersom Fiiina gymmet kört en rekryteringsdrive med gratis träning under februari månad var där fullt av folk i alla åldrar och modeschanger, så jag behövde i alla fall inte känna mig så tjock och ful och omodern som jag hade fruktat. Jag undvek dock att titta på någon. Och definitivt att titta i speglen som upptog hela väggen till vänster om scenen.
Passet var jobbigt, svettigt men ganska underhållande. När det var färdigt kunde jag knappt ta mig upp för trappan till omklädningsrummet och det enda som hindrade mig från att faktiskt gå baklänges nedför var att den mynnar precis i entrén, och jag hade säkert dragit alla proffstränares uppmärksamhet till mig om min breda rumpa fått leda vägen ut och hem till säkerheten.
Torsdagen tillbringades i stelhetens tecken. Eleverna skrattade rått och sin stackars gamla lärares vedermödor, när jag glömde bort att jag inte kunde resa mig upp igen om jag satte mig ner. Jag var stel, och fullständigt kraftlös i benen, men det gjorde inte direkt ont.
Träningsvärken kom på fredagen, då jag fick kämpa hårt för att upprätthålla ett normalt rörelsemönster. Det var till och med en pina att gå ner för den minimala rampen i lärarumskorridoren och gjorde ont, ont, ont att gå nedför trapporna från Bf.
Nu är det lördag, och jag har fortfarande ont, fast jag tvingade mig till en timmes rask promenad med hunden i går kväll för att lea upp de stela benen. Maken ville ta mig till det kommunala gymmet för en workout, men jag pallade helt enkelt inte utan gick och åt en bakelse på caféet istället. Sedan gick jag hem och städade övervåningen och skrubbade bort barnens smutsiga fingrar från väggen i trappan innan jag socker-kolapsade framför datorn för att uppdatera min blog.
Jag är så infernaliskt tråkig i min blogg nuförtiden... Jag tror det har att göra med att jag aldrig har tid och ork att sätta mig ner när jag faktiskt är arg längre. Det får bli ändring på det! Jag får väl göra som alla andra och tillbringa delar av min arbetstid med att upprätthålla min cyber-image. Härnäst ska jag utforska Second Lifes pedagogiska möjligheter. Min Fasliga Faster går nämligen en virituell språkkurs där, och undervisas förövrigt av sin sons engelska, föredetta, flickvän! Ja, livet är bra konstigt...