It's only rock'n'roll but we like it...

Jag och sonen har haft bonding-kväll. Vi var på Grand Rock, en sammanfattning av de senaste 20 årens rockhistoria i den här sta'n. Nä, om man ska vara ärlig finns det väldig mycket bra rockmusik som härstammar från Falkenberg, som har gått på export till både Tyskland och andra delar av världen och som finns på Youtube och allt... Men våra kvarvarande hjältar är vi stoltast över - Schackonat, som kunde kanske ha blivit stor blueshjälte, men som valde att jobba med utvecklingstörda, Jagborn, som kunde sopat mattan med Joey Tempest, men som tyckte att det var mer pengar i dansband, och så vidare.... Men de var alla hjältar för en dag.
Jag och Lillprinsen gick dit. Han gillar rock'n'roll. Det gör jag också. Dessvärre var 'festivalkänslan' reducerad till tre ölutskänkningstånd och en korvgrill och det tog en och en halv timme innan det hände något som kunde likna rock. Tyvärr så var det bara ett coverband, vars sångare tappade rösten efter andra låten (de återkom senare med full röststyrka). Lillprinsen var i sjunde himlen och ville be basisten om en autograf för han hade fem strängar. Jag önskar att jag hade kunnat visa er en bild av hur Lillpe spelar lutgitarr och diggar, men han undvek kameran, och ville inte dansa heller. Men vi satt längst fram och mös och blev skitiga i rumpan.
Sedan prövade vi bajemajorna, lyssnade på en trubadur och sedan ville Prinsen gå hem. Jag övertalade honom att se huvudbandets första låt. Men sedan gick vi hem och borstade tänderna. Fast jag smet dit igen.
Jag missade mina gamla hjältar Tamsen och Beppe, men jävlar vilket drag det var resten av konserten! Även om det var covers som spelades var det skickligt tolkat och levererades med känsla och kärlek, och jag var genuint avundsjuk på dem som stod på scenen för deras talang. På slutet var det rena arenastämningen. Jag gick dock före extranumret för att undvika trängslen ut, men Heroes räckte. För det var det de var - Heroes for one day...

Moster, monsterkatter och dumma hundar

Vi har besök av Klanton, världens sötaste. Det när något särskilt med ettåringar, hela världen kretsar på ett naturligt sätt runt deras existens. Hunden är försiktigt avvaktande, men låter sig klappas. Mest nyfiken är han på katterna som jamar bakom källardörren...

I morse hade jag svårt att somna om efter Maken gått till arbetet, men jag låg och dåsade tills jag hörde röster. Av tonfallet att döma var det någon slags kris. Jag slängde på mig morgonrocken och gick upp för att undersöka.

Ellis, den store, kastrerade, dumsnälle hankatten, hade lyckats hoppa upp källardörren undernatten och gett sig ut på äventyr. Någonstans i grannskapet hade han hittat kattmynta och kom så hem för att spöa skiten ur Lilla Champion Ester så pälstussarna rök. När SysterYster och Skater-Hans lyckats avbryta misshandeln upptäckte det att Emma, katttanten, saknades! Jag och hunden tog en promenix i gannskapet, men såg naturligtvis ingen katt. Undertiden hade Ellis förpassats in i en transportbur för att nyktra till, och när kusten sålunda var klar, hade katttanten återvänt från under en lastpall i trädgården. Phu!

Till hundens stora glädje är den nu nyktre Ellis ute på koppelpromenad i trädgården. Hunden följer minsta rörelse, men vågar sig inte riktigt fram.

Igår var även Bror och Camilla här. Camilla tränade Klantons sociala kompetens och upprepade high five, high five och high five. Tyvärr blev jag inte själv vittne till hur Hunden, som naturligtvis gärna ville ha del av uppmärksamhetskakan, helt sonika tröttnade på tjatet och visade Klanton hur man gör och gav Camilla en schysst High Five till de närvarandes stora förtjusning!

F.ö.

Har jag varit och hälsat på mina kära vänner i Slöinge, bestämt mig för att avfärda alla dumma insändare med en välmenande tanke om insikt, wiiat i en timme, beställt ett Wippies-modem och druckit mycket vatten. Barnen har vattenkrig i trädgården. En ganska bra dag. I morgon kommer SysterYster, Klanton och Skater-Hans, så jag får ta och röja lite i källaren. Fast det får bli en senare fråga. Nu ska jag ta en snabbdusch. Eller kaffe.

Ojojoj! Mamma Mia!

Maken och jag rymde och gick på bio i går. Vilken höjdare! Mamma Mia är inne på sin andra vecka i den lilla staden, och en sådan kassako har man väl inte sett sedan Harry Potter. Vi blev alldeles perplexa när vi kom in och fann den vanligtvis sporadiskt befolkade salongen näst intill full!

Kvinnan i stolen bakom hotades med skiljsmässa av sin brevidsittande partner om hon sjöng med. Hon hade tydligen sett filmen innan, och verkade nästan beredd att riskera det. Det var dock hon som sedan hyssjade högt när hennes makes bullrande skratt riskerade att riva ner bullerdämpplattorna i taket. Hon sjöng med liiiite, det hörde jag. Fast det gjorde jag lite också.

Första tredjedelen av filmen gav mig samma extatiska känsla som Kärlek och fördom gjorde för ett par år sedan, ni vet Bollywood-versionen av Stolthet och fördom: Färg, rörelse, solsken, musik och livsglädje! Meryl Streep är ju bara så underbar, och tillsammans med en av mina andra kvinnliga favoritskådespelare Julie Walters dansade hon strandfiltarna av de unga skådespelarna. Colin Firth var lika stel som i Stolthet och fördom, Stellan Skarsgård ganska tillintetsägande och Pierce Brosnan sjöng som en kratta men var varm och snygg och ... mmmm, i helt ok form för sin ålder.

Jag vet inte hur mycket de ursprungliga låttexterna är modifierade för att passa storyn, men det var inget konstlat över hur sångerna flöt in och ut ur handlingen och Meryl Streeps ljuvliga röst tillsammans med hennes magnifika uttryck fick det att kännas som om låtarna var skrivna av hennes hjärta, då och i ögonblicket.

De medelålders damerna bjöd verkligen på sig själva och rynkor och kycklinghals, putmagar och gäddhäng svalpade på i sprudlande fontäner av livsglädje. Filmen gav en sådan välmåendeinjektion att jag fortfarande får glädjetårar i ögonen av att bara tänka på den! Se den!

Flyga drake - Khaled Hosseini

Två pojkar växer upp i samma hushåll, men Amir uppfostras som son till en priviligerad och respekterad affärsman, medan Hassan tillhör tjänstefolket och dessutom är shiamuslim och hazar, ett förföljt folkslag i Afganistan. De utvecklas sida vid sida, tills en traumatisk händelse skiljer dem åt för alltid, först skjälsligt och sedan även geografiskt.

Amir och hans far flyr till USA, där Amir blir en framgångsrik författare. Men han plågas av skuldkänslor och när en gammal vän ringer och säger att det finns ett sätt att ställa allt till rätta är han inte sen att ge sig in i sitt krigshärjade hemland för att försöka åtgälda sin skuld.

Hosseini använder ett första persons-perspektiv för att berätta historien. Det ger en självbiografisk tyngd, som jag inte är säker på är sann. Dock är personerna i boken, miljöbeskrivningarna och händelserna plågsamt realistiska och ibland är det svårt att fortsätta att läsa.

Men man ska inte luras att tro att det är en eländesbok! Även om Amirs skuldbörda färgar hela berättelsen finns mycket hopp och mycket värme, och Hosseini ger en nyanserad bild av ett land som vi i princip bara har hört om i krigsrapportering och katastrofvädjanden.

Boken handlar lika mycket om Afganistans utveckling som den handlar om de båda pojkarna: Om hur afganistans folkgrupper har levt sida vid sida, mycket väl medvetna om skilnaderna i tradition och "plats i livet", men med en tolerans. Genom olika ockubationsmakter har landet kastats mellan ideologier och förväntningar, och utländska herrar och inhemska intressen har haft stor anledning att underblåsa skeptisismen mellan shia och sunni, för sin egen vinnings skull. Den sunni-islamska eliten flydde landet när Sovjet invanderade och de shia-muslimsa Talibanerna hyllades som hjältar av folket efter att Sovjet lämnat landet. Men precis som i Kambodja tog de opriviligerades hämndbegär över och snart befann Afganistan sig i ett skräckvälde, där Talibanerna försåg sig på folkets bekostnad och plågade i det närmaste livskraften ur de kvarvarande.

Amirs skuld ligger i att inte ha ingripit när översittare, dirigerade av en sociopatisk halveuropé, kontinuerligt mobbar hans vän. Den allra största skulden känner han för att inte ha ingripit när Hassan blir våldtagen, precis som många exil-afganer (och andra) känner skuld för att ha blundat för orättvisor och inte ha varit med och kämpat för sitt land. Han återupprättar sin heder genom att åka tillbaka och ta upp striden med den gamle plågoanden för att försvara sin väns unga son. Strax efter han kommit hem från afganistan invaderar USA och bryter talibanernas skräckvälde och ett nytt kapitel i både Amirs liv och i Afganistan tar sin början. Amir undrar om det verkligen finns hopp för Afganistan, med alla de kvarvarande fördomar och schismer emellan olika folkgrupper, men låter berättelsen sluta i det att den nya regeringen tillsätts i Kabul.

Jag får känslan av att Flyga drake är en saga. Jag är inte säker på att alla lever lyckliga i alla sina dagar när historien tar slut, varesig i Afgansitan eller i Amirs familj, men det finns hopp för dem alla.
Läs den!

När jag ändå är arg:

så pekade Margo på ett ytterligt retligt fenomen: Fruktetiketterna! De där som sitter på alla äpplen, päron och en del andra frukter, som kan vara jättesvåra att få bort, som inte försvinner i komposten någonsin och som är dyra och meningslösa. Jag vet ingen som tycker de är bra. Så vi som INTE tycker att det är roligt att få plastetiketter i munnen när vi äter äpplen, som inte vill lägga pengar på små fåniga plastbitar när vi köper mat, skulle kunna förenas i en liten harmlös protest:
Nästa gång vi köper frukt, så tar vi några minuter extra och pillar av alla etiketterna innan vi stoppar frukten i påsen och klistrar dem på hyllan istället! Vi kan ju alltid hävda butikens producentansvar när det gäller avfallshantering....

I väntan på...

... min mor.
Igår var det så himla viktigt att hon skulle träffa sina barnbarn, så de skulle köra här förbi när de hade lastat släpet med flyttgrejerna. Jag räknade inte med att de skulle vara färdiglastade före lunch, men eftermiddagen har i princip gått åt till att vänta. Och vänta. Kronprinsen var tillsagd att ha mobilen på, för ifall mormor kom så skulle han pallra sig hem omgående, Lillprinsens kompis fick minsann komma hit och leka. Och vi väntade... Ja, ungarna väntade kanske inte så mycket. De gjorde väl vad de brukar göra, men vi höll oss hemma och hade ganska träligt.
Klockan 19.30 ringer Morsan. Från Skogen.
-Nä, vet du, det blev det inte tid till, men vi kommer förbi i morgon när vi lämnar släpet. Är ni hemma då?
Min kommentar om att vi hade väntat susade förbi dövörat.
-Ja, när blir det då?
-Vi ska lämna släpet klockan ett, och så ska jag träffa hon som ska flytta in mellan halv ett och ett, men det beror väl på när vi kommer iväg härifrån, men ni är väl hemma väl?
Ville ett ögonblick fräsa åt henne att vi planerat en jätterolig utflykt och att vi inte alls tänkte vara hemma, men jag bet ihop. Vi får väl se när de kommer, OM de kommer.
Vissa tycker att det är underligt att vi inte har mer kontakt inom familjen, att vårt blod verkar synnerligen tunnt, men ibland hade jag velat vara långt bort. Det var komplicerat innan föräldrarna skilde sig, nu är det bara jobbigt. Att vara neutral är att balansera på en slak lina över Grand Canyon hela jäkla tiden. Man blir anklagad av en den ena och en den andra att ta parti och ge fördelar, men ingen av kontrahenterna verkar inse att det är deras jäkla balansakt som vi utför. Jag saknar min bror, och jag är glad att jag har fått kontakt med min syster, men det blir mer och mer uppenbart för mig, ju äldre jag blir, att den viktigaste familjen är den man väljer själv!

Arn? Bha! Humbug!

Hade nog Dickens sagt... Såg filmen om Guillous hjälte i förrgår, och ja.... Funderade lääänge på vad jag skulle tycka om den... Tillslut var det bara ett enda oförsonligt litet ord som stod kvar: PINSAMT.
Pinsamt med den mästrande berättarrösten i inledningen! Hade bara fattats att det var Besserwiesser-Jan själv. Pinsamt av regissören och manusförfattaren att inte arbeta in den ganska dramaturgiskt onödiga informationen i dialog eller text. Nu blev det lite syntolkning över hela alltet.
Pinsamt med Arns skådespleri. Har karln inte mer än ett ansiktsuttryck?! Han log väl en gång, när han skulle till att pippa Cecilia, men annars var det ledsen hundvalp för hela slanten. Pinsamt dåligt av regissören att inte sticka något vasst i rumpan på honom för att få till ett lite mer varierat skådespeleri. Det är ju inte så att regissören haft med något Diva-ego att göra, utan har haft alla chanser att skrämma liv i den fullständigt okände unge mannen.
Pinsamt långsamt och förutsägbart. Nej, jag har inte läst böckerna, men jag tror att de måste vara betydligt bättre, fast det är Guillou. Hela filmen känns som om det vore PogoPedagog, det är bara plingen som fattas. Det bästa var hästen. Den var fin.

Annars har jag provsprungit Stadsloppsfemman idag. Eller, tror vi sprang ungefär i alla fall... Makens SciFi-klocka mätte distansen till 5.48, så något fel var det. MEN, jag sprang heeela vägen, på en bra tid. Ja, springa kanske är för mycket sagt, men joggade då... Huvudsaken är att fötterna höll, och jag klarar distansen. Sedan var jag duktig och styrke-Wiiade i en halvtimme: Armar och mage. Jag känner faktiskt att jag blir starkare och snabbare för varje dag nu, så det gäller att inte bli otålig och ta i för mycket. 10km i november, inte förr! Annars är risken att fötterna pajar igen.

Gott nog...

Ujujuj, vilken arbetsdag! Bästis och jag, med god assistans av Bästis son, har färdigställt trädgården för party. Baksidan då alltså. Visserligen behövs det kanske tio säckar täckbark till, men i princip allstå...(Det är en avledande manöver; om inte kriskålen syns finns den inte!)
Min rygg är buggered. Orkade inte ens gå och lägga mig, utan kände att jag måste sänka 3 glas vin, titta på två taskiga program, förutom mitt gulle-Suger Rush, (Har ni missat, så shame on you!) och blogga. Såå sur för att jag inte tog några för- och efter-bilder! Fy, vad vi varit duktiga! Och nu har jag verkligen en klar bild av hur trädgården ska se ut festkvällen! Behöver: Fyra stockar, 150 cm långa, ett gäng trasmattor och lite långa tygstycken och en massa marschaller.
Nä, i morgon SKA jag försöka få dit några kantstenar, så det är bäst att försöka gå och lägga sig. I morgon måste jag köpa tidningen själv och ta mina Rosenrot-tabletter. Glömmer ofta, och det gör en sådan skillnad!
Har insett att jag är i synnerligen sista minuten för att inbjuda bror!! Det blir morgondagens uppgift!

Lågvattenmärke

Usch! Sista två dagarna har jag varit sååå deppig... Jag minns att jag förrförra året hade en liknande period vid ungefär samma tid. Maken skickade mig på husmorssemester till England, ensam. Det hjälpte en del. Men i år hinner jag inte med det. Jag tror att det dels är att jag faktiskt har varvat ner, och dels börjar att få ångest inför uppvarvningen. Har liksom ingen lust, inte för någonting.

Gruvar mig för scouthösten, som kommer att bli oerhört intensiv. Jag ser verkligen fram emot Gilwell-utbildningen, men känner att jag tagit mig vatten över huvudet med distriktsutbildningslederiet - Jag hinner helt enkelt inte med! Skulle så gärna vilja, men avdelningsarbetet är viktigare, och jag känner knappt att jag hinner med det! Nästa måndag är det distriktsstyrelsemöte, och jag måste diskutera detta med de gamla rävarna för att lägga upp en ordentlig plan för framtiden. Hemsidan har jag inte ens orkat titta på, men ska förhoppningsvis gå en kurs snart.

Och sedan är det ju jobbet... En ny kurs i höst, 50 poäng filmkunskap... Ihopslagning av BF så jag får en 25 klass istället för en 6-klass. En viss skillnad. Det kommer visserligen att bli roligt, men lite jobbigt, eftersom de nya eleverna ska betygsättas till jul de också... Det verkar också som om jag får de nya Spettorna i både svenska och engelska, samtidigt som jag behåller de gamla i svenska. Det blir mycket skriv, eftersom vi ska införa en klass till i den litterära tävlingen...
Se! Nu är jag igång!!! Skit!!!! Jag har ju semester!!!!

Ah, va fan! Några ljusglimtar finns det väl: Jag har sänkt min kilometertid till 6.25, känner mig faktiskt bättre fysiskt, och är inte fullt så trött hela tiden. Vikten går inte ner, men inte upp heller i alla fall. Idag har jag sprungit "Lilla på-landet-rundan" (det är vad jag döpt den till på jogg.se) på 24.30 och gjort 30 minuter yoga på Wii. Så även om jag inte kommer loss med något av det som jag har förutsatt mig att göra under sommaren, så gör jag väl liiite nytta ändårå.

Black Robe - Brian Moore

En jesuitisk präst förbereder sig för att göra en riskfylld missionsresa till det innersta av Canada. Han har studerat vildarnas språk och kultur, men har inte funnit något försonande eller attraktivt i deras sätt att leva. Tvärtom, ju mer han ser, ju mer beslutsam blir han att frälsa dessa barnsliga själar från deras behov- och instinktsstyrda levnadssätt. Med sig på resan, förutom de så viktiga prästerliga attiraljerna, är en ung man, som tvärtemot prästen, fascineras av indianernas sätt att leva och vara. Han är passionerat förälskad i en ung indiankvinna, i hemlighet beredd att överge sina kristna ideal, och hoppas på att bli hennes make och upptas av stammen. Utlämnade åt naturen, fientliga stammars barmhärtighet, sin egen överlevnadsinstinkt och kanske guds goda vilja, tvingas de hålla samman för att överleva.

Brian Moore skildrar ett avsnitt ur en inte helt avlägsen historia på ett nästan homeriskt sätt. "Hjältarnas" prövningar är hårda och kräver både list, mod och försyn, och det är inte konstigt att deras själsliga utblick förändras under resans gång. Moore låter, efter att ha konsulterat historiska källor, indianerna krydda sitt språk med könsord och svordomar, och säger själv i förordet att han studerat både historiska och antropologiska källor för att ge både jesuiterna och indianerna så trovärdiga ansikten som möjligt. Han är noga med att inte ta sida, utan presenterar helt enkelt den fullständigt omöjliga situation som 1800-talets kanadensare stod inför, både kolonialister, indianer och missionärer: Utan kunskap eller vilja finns ingen förståelse eller försoning, varesig mellan människor eller mellan människa och natur.

Bokens mustiga inledning målar starka bilder för alla sinnen och kompenserar den senare delen av berättelsen, där resans monotoni och umbäranden beskrivs lika kargt som landskapet. Jesuitprästens inre resa är lika svår och plågsam som de yttre omständigheterna. Boken är knappast underhållande, men fängslar den som har ett historiskt intresse och den som har en önskan att se förbi Hollywoods bild av indianer och vita. Läs den!

Artificiell intelligens?

-Hej LoveCat! Det är söndag. Varför inte vila? Eller kanske motionera lite, sa Wii till mig och lade till ett Tryck A.
Jag tryckte A.
-Hur tror du föresten att det går för Maken? Ser han smalare, tjockare, likadan ut eller vet du inte?
Jag valde likadan (eftersom det är den superfitte Makens mål och Maken är bra på att nå mål).
-Du valde "likadan". Men är det inte mer spännande med förändring? Tryck A.
Det kan man kanske tycka... Inbillade jag mig bara det något besvikna tonfallet? Jag är väl ändå ganska nöjd med Maken efter 13 års förhållande. Visst, lite förändring är väl aldrig fel, och nog kan jag behöva lite spänning... Jag skrattade högt åt Wiis säkert fullständigt slumpartade val av hälsningskonversation. Så tryckte jag A.
-Eller är det kanske så att du inte ägnar Maken tillräckligt med uppmärksamhet? Tryck A.
Nu blev det ju riktigt roligt! Jag skrattade ännu högre, och sa till Wii att det hade den nog ganska rätt i. Jag tänkte att jag får nog ta och bättra mig, när till och med en maskin, som känt mig mindre än en vecka, reagerar på att jag inte bryr mig om min Make tillräckligt.
-På tal om det kan jag passa på att nämna att man har gjort försök där hundar presterar bättre ju mer tid och kärlek de får av sina ägare. Tryck A.
Nu gapflabbade jag. Nästan så tårarna rann. Sedan frågade Wii om jag ville genomgå dagens kroppstest. Det ville jag. Sedan skrattade jag inte så mycket, för jag hade gått upp 1.2 kg sedan i förrgår. Jävla vin och väninnor. Fast å andra sidan hade jag ju redan lyckats springa 5 km idag, utan att dö, på riktigt, i vår vackra park, tillsammans med Maken, och jag vet ju att det inte spelar någon roll om man väger sig varje dag, för det är fullständigt naturligt att det går upp och ner som en prostituerads trosor här i livet.
-Tänk efter ett ögonblick. Varför tror du att du gått upp sedan vi sågs sist?
Nu gav Wii mig åtta olika troliga anledningar, och jag valde utan omsvep "Druckit för mycket". Ätit för mycket hade väl varit ett annat möjligt alternativ, fast...
-Det är viktigt att reflektera över varför ens vikt förändras. Tänk på att alkohol i för stor mängd kan vara skadligt och försvårar din väg till målet, klämde Wii snusförnuftigt till med.
-Tryck A.
-Ja, jag vet, tack så mycket, sa jag avfärdande och tryckte A. Sedan misslyckades jag kapitalt med att ta mig ner för backen på snowboard, med tog igen det på att klämma till med en nästan perfekt serie magövningar, och fick beröm av min nya kvinnliga tränare, som till och med applåderade! Som belöning fick jag en ny yoga-övning, som jag bestämde mig för att inte pröva, och tillåtelse att öka antalet repetitioner på magövningarna till 15. Tjoho!

Triffidernas uppror - igen...

På 80-talet blev jag mörkrädd. Jag såg BBCs produktion av John Wyndhams roman The Day of the Triffids. De vandrande, köttätande växterna var jätteläskiga, och det där speciella knackandet de kommunicerade genom skrämde slag på mig. Jag, som tidigare sällan varit mörkrädd utomhus, och kunnat ta nattpromenader i bäcksvarta skogen, fick hjärtslag av slående flagglinor och vissa skuggor. Ok, det var inte bara Triffiderna. I samma veva läste jag The Shining (Varsel) av Stephen King, och de levande häckdjuren där gjorde ju sitt till. Men Triffiderna var värst.

I februari köpte Maken romanen The Day of the Triffids, och nu när sommarledigheten slog till tänkte jag att det var dags att bearbeta min Triffid-fobi. Så hängmattan fick sällskap av Triffiderna och mig i några dagar.

The Day of the Triffids är en domedagsroman utgiven 1951. Ett mystiskt kometregn gör nästan alla blinda, och de köttätande Triffiderna, framforskade i laboratorium, som odlas för sin fantastiska och dyrbara olja, tar över världen. Några få människor kämpar för sin överlevnad.

Även om det Kalla kriget är en av förutsättningarna för handlingen, är det inte Den Röda Faran som är det som sänker civilisationen. Det som Wyndham ger skulden är istället den bristande kommunikationen mellan världsstaterna på båda sidor av Järnridån, människors bekvämlighet och vinstintresse.

Wyndhams historia utspelar sig under sex år, och huvudpersonen säger i romanen att det är en nedteckning av hans egna upplevelser, som ska ingå i en större dokumentation. Eftersom berättarperspektivet är förstapersonens är händelseförloppets bredd naturligt begränsat; vi får del av det Bill Mason ser och upplever och det han i sin tur får berättat för sig. Vi får också inblick i hans känslor, men genom ett personligt filter och med det avstånd som hör till när man refererar det redan skedda. Det är nog tur, för stundtals är berättelsen så nattsvart att varje person med inlevelseförmåga har svårt att förstå hur huvudpersonerna klarar av att gå vidare.

Överlevnad ställs mot moral, och Wyndham låter "rätt" moraliska beslut bli fel: Kolonin som bevarar de kristna värderingarna går under i en epidemi, medan den grupp som kvoterar och satsar på friska individer är de som överlever.

Det finns inget frossande i trauma i Wyndhams bok. Nära och kära dör, men Mason beskriver inget gråtande, ältande eller kris. Han beskriver "tygbylten" och talar om att det inte luktar så gott, men frossar inte i några detaljer. I den sista delen av boken låter han Mason och Jo föra ett sentimentalt och filosofiskt resonemang om civilisationers uppgång och fall, som avbryts före gråtmildstadiet av en inflygande arméhelikopter. I en överlevnadssituation finns inte plats för krisande.

Så, efter ett par veckor tänkte jag att jag skulle ytterligare konfrontera min fobi och sökte på You Tube. Jodå, BBC serien ligger uppe där, i tiominuterssnuttar. Igår tittade jag på de två första avsnitten. Förtexterna är inte speciellt inbjudande. Vi ser närbilder på personer som ser uppåt, närbilder på ögonpartier i grönt ljus och underliga ljusfenomen. Musiken är ett dramatiskt, atonalt körstycke, som omedelbart får det att gå kalla kårar utefter ryggen på mig. Det som är det mest skrämmande är känslan av ensamhet och hopplöshet igenom hela första avsnittet. Ändå väjer regissören för mycket av den tragedi som boken beskriver. Jag kan tänka mig att en yngre tittare, som inte tidigare läst historien kanske tröttnar på det långsamma tempot och bristen på överaskningsmoment och effekter.

Triffiderna är, för den tiden, mycket påkostade och "levande". Med dagens mått mätt är de dock ganska tama. Knackningarna låter inte riktigt så som jag minns dem, mer puttekula på spånskiva än flagglina, men jag ryser ändå. Och när datorns batteri tar slut och jag somnar, så drömmer jag mardrömmar, fast jag vet hur det slutar! Så jag får nog vackert ta och fortsätta terapin.

Wyndhams bok står sig fortfarande mycket, mycket bra. TV-serien är också fortfarande sevärd. Det är Triffidernas tid. Läs den!

Nu MÅSTE jag bara ha Rayman Raving Rabbids också!!

På begäran

Bild-Brita tyckte att jag skulle lägga ut en film när jag Wiiar. Panzer tyckte att jag skulle fixa före/efterbilder. Så jag gjorde en urfånig phone-film med hjälp av Prinsessan.
Vill man se SNYGGA mäniskor, SNYGGT filmade och lite mer av vad WiiFit är så kan man ju istället titta HÄR

Fittad

Så, nu har vi skickat iväg den engelske kusinen till flygplatsen tillsammans med Rocker-Jimmy och Malinen, som händelsevis skulle med samma plan. Tänkte smyga mig ner i Marks resväska, men fittade inte. Det gjorde inte de nyskänkta styltorna heller, så vi letade upp en sjösäck i källaren och stoppade ner både styltor och cabin bag i den. Men jag fick fortfarande inte plats.

Igår hann jag inte Wiia, för den febrige sonen behövde underhållas, eftersom han inte kunde följa med de andra till Sannarpsbadet, varpå vi gick till sta'n, köpte strumpor till pojkens poi och fikade på Sago-caféet, som har sta'n billigaste våfflor, sockerdricksträd och den lokalt producerade glassen. Sedan var jag bullmamma tills att de övriga återinträdde i atmosfären. Medan den febrige låg på kökssoffan, läste sockerkaksrecept och bubblade på om ingenting alls bakade mamman sockerkaka med äkta vaniljpulver, två sorters matbröd och bullar, både knyt- och spiralvarianten. Sedan kom ju Cirkus-Magnus och det blev himla rörligt med vegetarisk lasange och jonglering till kl. 22. Men idag tog jag skadan igen, och Wiiade järnet i 56 minuter: Jag började med lite step-up, och gjorde det tydligen så bra att jag fick låst upp Super-Step-uppen. Fast det var lite komplicerat, för där skulle man klappa händerna i takt också, och ställa sig i sidled och gu' vet vad. Sedan körde jag igenom alla styrkeövningarna jag hade tillgång till. Armhävningarna går fortfarande inte något vidare, men jag fick högsta poäng på ett par stycken, även om min personlige tränare, en blek och ganska intetsägande typ med trevlig brittisk accent, menade på att jag är lite svag i min vänstra sida, men att grundstyrkan och balansen är ändå ganska ok. När jag jobbat så hårt belönade jag mig med att rocka ringar, gå på lina, rulla kula och utklädd till pingvin fångade jag sedan fisk för glatta livet, vilket också medförde ett och annat iskallt bad.

Ja, jag veeet att det är lite mesvarning, men det äääär kul! Nu ska jag faktiskt ta en kopp kaffe och sedan gå ut och jonglera lite i trädgården, istället för att sova middag i hängmattan.

Ps: Dagens rubrik är delvis hämtad från Prinsessans klassiska bilinguala språkutvecklingsexempel, när hon frustrerat konstaterade att inte favoritklänningen passade: "Mamma, denna fittar inte längre", dels en alludering till mitt nyinköpta spel till Wii-konsollen: Wii Fit. Så jag menade inte alls att vara snuskig!

Trädgårdsjonglering

Ja, jag jonglerade inte så hemskt mycket, eftersom någon ju måste sköta dokumentation och marktjänst...

Men vi hade roligt och det hände grejer. Hunden var ganska undrande och tyckte att Marks strump-poi nog egentligen var maskerade hundleksaker. Han lyckades dock hålla sig i från att tjyva dem. Även om han gjorde sina lovar...

Maken fick tillbaka sina knivar och gav bort sina styltor. Allt för att den uppväxande generationen ska föra facklan vidare. Småungarna har fått en liten smak för jonglering också. Det är ju inget märkvärdigt när morsan och farsan gör det, då blir det bara tråkigt att lära sig, men när idol-kusinvitamin gör, DÅ blir det intressant.

Det har varit jättetrevliga några dagar med Kusin Mark. Han hade gärna fått stanna ännu längre. Hoppas att han kommer tillbaka snart.

Sommarslö

Besöket av Mammas nya mans dotters familj avlöpte väl. Inte så mycket mer att säga om det. De avlöstes av Makens brorson som kommit till GuruJim för att lära sig lite mer jonglering. Och lära ut lite också. Lillprinsen och Prinsessan har börjat träna med pois. Själv har jag varit bullmamma och bakat mer idag när ungdomarna var och simmade än jag bakat sammanlagt på ett år.

Dessutom har jag hämtat mitt WiiFit! Haha! Nu jädrar ska tanten bli smidig. Gjorde alla yogaövningarna jag fick och alla balansövningarna och joggade en liten runda... Hejdlös roligt sätt att träna på, även om det känns aningen absurt att springa på stället runt en virituell ö och jaga en hund. Men som sagt, hejdlöst roligt! Särskilt hula-ringarna! I alla fall att titta på.
Som sagt så är det jongleringsworkshop i hela huset nästan hela tiden. Jag och Maken passade käglor i går kväll. Jag hade glömt hur roligt det är!

Bifogade videos är ju lite mörka, men ni kan kanske förstå att grannarna kanske blir lite oroliga...

Hårresande konst

http://www.uchu-country.com/works/hairhats.html
Tack Innocent Smoothies för tipset.

Njutbart

Idag har jag bara smort ryggslutet med Voltarenkladd två gånger och tagit sammanlagt 2 Ipren och två Panodil! Och känner mig ändå ganska smärtfri och rörlig. Köpte ett par burkar med torr äppelcider, det finns ju nu svensktillverkad sådan och inte bara en massa läskig alkoläskeblask, vilket naturligtvis kan vara en bidragande orsak. Avnjöt desamma i hängmattan tillsammans med ett par kapitel ur The Day of The Triffids; en klassiker. Maken blev inringd och jobbar till tio. Det är lockande att tända brasa ikväll och invänta honom i friska luften.

Fest i augusti och ska försöka övertala de övriga att faktiskt ha den här i trädgården. Med planering och partytält kommer det att bli en alldeles fantastisk trädgårdsfest. Jag ser levande ljus i olika former i varje träd och små mysiga sittplatser i udda hörn. När det blir mörkt ser man inte spindlarna heller. Visserligen har Lesley-my-darling ett större hus, men de har sin trädgårdsfest i november, och det går alldeles utmärkt. Måste förresten kolla vilket datum de har tänkt sig i år så jag kan åka dit. Längtar ihjäl mig.

Ros, The Fish&Chip Man, är i stan. Husvagnen kom på plats i går och en mystisk cykel på vår garageuppfart. Räknar med ett mindre mystiskt kylskåp ikväll eller i morgon, för placering i vårt garage. Det ska bli muffsigt med Fish&Chips igen!

Tittat färdigt på alla avsnitt utom ett i Torchwood-mappen. Himla B, och himla spännande! I'm in lööööv med Captain Jack, men Gwen-med-gluggen och Tosh är inte helt fel heller. Trodde att Martha, The Dr's X, skulle få stanna när Qwen blev skjuten, men nu när han har blivit återuppväckt och bokstavligt talat spöat skiten ur Döden, så finns det väl inte plats för två läkare... Ska ta mig an Alla de massor av avsnitt av Dr Who som jag missat härnäst.

Nä, en macka till mig och Lill-prinsen.

Kan dessutom med tillförsikt se att det inte längre saknas brädor på gavlarna, att vissa av stup- och hängrännorna redan är bytta och att trädgården är possitively njutbar, trots kirskål.