Triffidernas uppror - igen...

På 80-talet blev jag mörkrädd. Jag såg BBCs produktion av John Wyndhams roman The Day of the Triffids. De vandrande, köttätande växterna var jätteläskiga, och det där speciella knackandet de kommunicerade genom skrämde slag på mig. Jag, som tidigare sällan varit mörkrädd utomhus, och kunnat ta nattpromenader i bäcksvarta skogen, fick hjärtslag av slående flagglinor och vissa skuggor. Ok, det var inte bara Triffiderna. I samma veva läste jag The Shining (Varsel) av Stephen King, och de levande häckdjuren där gjorde ju sitt till. Men Triffiderna var värst.

I februari köpte Maken romanen The Day of the Triffids, och nu när sommarledigheten slog till tänkte jag att det var dags att bearbeta min Triffid-fobi. Så hängmattan fick sällskap av Triffiderna och mig i några dagar.

The Day of the Triffids är en domedagsroman utgiven 1951. Ett mystiskt kometregn gör nästan alla blinda, och de köttätande Triffiderna, framforskade i laboratorium, som odlas för sin fantastiska och dyrbara olja, tar över världen. Några få människor kämpar för sin överlevnad.

Även om det Kalla kriget är en av förutsättningarna för handlingen, är det inte Den Röda Faran som är det som sänker civilisationen. Det som Wyndham ger skulden är istället den bristande kommunikationen mellan världsstaterna på båda sidor av Järnridån, människors bekvämlighet och vinstintresse.

Wyndhams historia utspelar sig under sex år, och huvudpersonen säger i romanen att det är en nedteckning av hans egna upplevelser, som ska ingå i en större dokumentation. Eftersom berättarperspektivet är förstapersonens är händelseförloppets bredd naturligt begränsat; vi får del av det Bill Mason ser och upplever och det han i sin tur får berättat för sig. Vi får också inblick i hans känslor, men genom ett personligt filter och med det avstånd som hör till när man refererar det redan skedda. Det är nog tur, för stundtals är berättelsen så nattsvart att varje person med inlevelseförmåga har svårt att förstå hur huvudpersonerna klarar av att gå vidare.

Överlevnad ställs mot moral, och Wyndham låter "rätt" moraliska beslut bli fel: Kolonin som bevarar de kristna värderingarna går under i en epidemi, medan den grupp som kvoterar och satsar på friska individer är de som överlever.

Det finns inget frossande i trauma i Wyndhams bok. Nära och kära dör, men Mason beskriver inget gråtande, ältande eller kris. Han beskriver "tygbylten" och talar om att det inte luktar så gott, men frossar inte i några detaljer. I den sista delen av boken låter han Mason och Jo föra ett sentimentalt och filosofiskt resonemang om civilisationers uppgång och fall, som avbryts före gråtmildstadiet av en inflygande arméhelikopter. I en överlevnadssituation finns inte plats för krisande.

Så, efter ett par veckor tänkte jag att jag skulle ytterligare konfrontera min fobi och sökte på You Tube. Jodå, BBC serien ligger uppe där, i tiominuterssnuttar. Igår tittade jag på de två första avsnitten. Förtexterna är inte speciellt inbjudande. Vi ser närbilder på personer som ser uppåt, närbilder på ögonpartier i grönt ljus och underliga ljusfenomen. Musiken är ett dramatiskt, atonalt körstycke, som omedelbart får det att gå kalla kårar utefter ryggen på mig. Det som är det mest skrämmande är känslan av ensamhet och hopplöshet igenom hela första avsnittet. Ändå väjer regissören för mycket av den tragedi som boken beskriver. Jag kan tänka mig att en yngre tittare, som inte tidigare läst historien kanske tröttnar på det långsamma tempot och bristen på överaskningsmoment och effekter.

Triffiderna är, för den tiden, mycket påkostade och "levande". Med dagens mått mätt är de dock ganska tama. Knackningarna låter inte riktigt så som jag minns dem, mer puttekula på spånskiva än flagglina, men jag ryser ändå. Och när datorns batteri tar slut och jag somnar, så drömmer jag mardrömmar, fast jag vet hur det slutar! Så jag får nog vackert ta och fortsätta terapin.

Wyndhams bok står sig fortfarande mycket, mycket bra. TV-serien är också fortfarande sevärd. Det är Triffidernas tid. Läs den!