Flyga drake - Khaled Hosseini

Två pojkar växer upp i samma hushåll, men Amir uppfostras som son till en priviligerad och respekterad affärsman, medan Hassan tillhör tjänstefolket och dessutom är shiamuslim och hazar, ett förföljt folkslag i Afganistan. De utvecklas sida vid sida, tills en traumatisk händelse skiljer dem åt för alltid, först skjälsligt och sedan även geografiskt.

Amir och hans far flyr till USA, där Amir blir en framgångsrik författare. Men han plågas av skuldkänslor och när en gammal vän ringer och säger att det finns ett sätt att ställa allt till rätta är han inte sen att ge sig in i sitt krigshärjade hemland för att försöka åtgälda sin skuld.

Hosseini använder ett första persons-perspektiv för att berätta historien. Det ger en självbiografisk tyngd, som jag inte är säker på är sann. Dock är personerna i boken, miljöbeskrivningarna och händelserna plågsamt realistiska och ibland är det svårt att fortsätta att läsa.

Men man ska inte luras att tro att det är en eländesbok! Även om Amirs skuldbörda färgar hela berättelsen finns mycket hopp och mycket värme, och Hosseini ger en nyanserad bild av ett land som vi i princip bara har hört om i krigsrapportering och katastrofvädjanden.

Boken handlar lika mycket om Afganistans utveckling som den handlar om de båda pojkarna: Om hur afganistans folkgrupper har levt sida vid sida, mycket väl medvetna om skilnaderna i tradition och "plats i livet", men med en tolerans. Genom olika ockubationsmakter har landet kastats mellan ideologier och förväntningar, och utländska herrar och inhemska intressen har haft stor anledning att underblåsa skeptisismen mellan shia och sunni, för sin egen vinnings skull. Den sunni-islamska eliten flydde landet när Sovjet invanderade och de shia-muslimsa Talibanerna hyllades som hjältar av folket efter att Sovjet lämnat landet. Men precis som i Kambodja tog de opriviligerades hämndbegär över och snart befann Afganistan sig i ett skräckvälde, där Talibanerna försåg sig på folkets bekostnad och plågade i det närmaste livskraften ur de kvarvarande.

Amirs skuld ligger i att inte ha ingripit när översittare, dirigerade av en sociopatisk halveuropé, kontinuerligt mobbar hans vän. Den allra största skulden känner han för att inte ha ingripit när Hassan blir våldtagen, precis som många exil-afganer (och andra) känner skuld för att ha blundat för orättvisor och inte ha varit med och kämpat för sitt land. Han återupprättar sin heder genom att åka tillbaka och ta upp striden med den gamle plågoanden för att försvara sin väns unga son. Strax efter han kommit hem från afganistan invaderar USA och bryter talibanernas skräckvälde och ett nytt kapitel i både Amirs liv och i Afganistan tar sin början. Amir undrar om det verkligen finns hopp för Afganistan, med alla de kvarvarande fördomar och schismer emellan olika folkgrupper, men låter berättelsen sluta i det att den nya regeringen tillsätts i Kabul.

Jag får känslan av att Flyga drake är en saga. Jag är inte säker på att alla lever lyckliga i alla sina dagar när historien tar slut, varesig i Afgansitan eller i Amirs familj, men det finns hopp för dem alla.
Läs den!