Off to see the Wizard....

Har bokat biljetter idag. Jag ska få åka till Oxford, för första gången på ett år! Det var Lesley som påpekade att det var nästan precis ett år sedan jag låg nedsjunken i hennes vita soffa med rödvinsglaset balanserande på knät framför brasan i den gamla pubbens stora salong.
Det värker nästan i bröstet på mig av längtan! När jag talade om för Kollegan att jag bokat biljetterna började jag nästan gråta av rörelse, när jag tänkte på de röda höstlöven mot sandstensfasaderna, kvällssolen på Magdalen College Towers turrets. Vadfan heter turret på svenska? Balustrad? Det enda smolket i glädje bägaren är att Bästis inte kan följa med denna gången heller.
Annars har dagen varit den andra lik. Diskussion om arbetstidsvilkoren med en kollega fick mig arg innan första muggen kaffe. Undrar hur många som vet om att man får mindre i sjukersättning om man är sjukskriven en dag då man har få schemalagda lektioner? Eh, jobbet som man gör mellan lektionerna då? Jamenar, jag är på jobbet i princip från kl 7.45 till kl 17.15 varje dag, men jag har kanske bara två lektioner på måndagen, och fyra på onsdagen. Alltså försöker jag få uträttat mycket av det jobb som jag är ålagd att göra utöver min undervisning på måndagen: Planera marknadsföringsjippon, attestera fakturor, ta hand om bokbeställningar, uppdatera hemsidan (fast det hinner jag ju aldrig!) och så vidare. Om jag är sjuk får jag göra det vid något annat tillfälle, på min förtroende tid, som ska gå åt till "att hålla sig uppdaterad i mina ämnen", planera lektioner och utföra viss rättning. För det kan inte en vikarie göra. En vikarie planerar heller inte själv lektionen, utan det får jag göra och försöka instruera över telefon från sjuksängen, eller via e-post. En vikarie rättar heller inte de glosförhör eller skrivuppgifter som den ger mina elever. Det får jag göra. Egentligen så kan man ju säga att jag ju faktiskt gör allt jobb som jag vanligtvis gör, förutom att jag är fysiskt i klassrummet. Men ersättning för jobbet får jag inte!
Imorgon ska jag lämna mina elever på egen hand, med beting. Jag tänker åka till bokmässan. SPtvåorna ska skriva färdigt sina reportage, SPettorna ska först jobba med sina informerande texter och sedan ska de hålla informerande anföranden på svenskan.
-Meh! Ska du inte vara här! Men hur ska vi göra då?
-Jag hade ju ändå inte hunnit lyssna på er allihopa, och detta är ju första gången ni gör ett förberett anförande i er nya klass, så det är bättre att ni gör uppgiften i mindre grupper.
-Men varför ska vi göra det om inte du är här då? Hur ska du kunna sätta betyg!?
-Betygen sätter jag i slutet av kursen, på de kunskaper som ni har då! Nu tränar ni er. Och i morgon tränar ni er på att ge och få kritik, att våga prata inför en grupp som ni själva inte valt och ni tränar er på att vara självständiga!
-Men du kommer väl att lyssna på oss någon gång?
-Ja, självklart! Alla gånger utom den här gången.
-Men om det blir fel då, om vi inte förstår?
-Ni löser det!
Spettorna är förundrade. Men de tar mina galenskaper med jämnmod. Och har full förståelse när jag talar om att de får rätta sina prov själva, för att jag hatar att rätta och att det är ett fantastiskt tillfälle att lära sig lite mer, när man rättar någon annans ord. De är för goa.

Hundra år, tusen idéer!

Fast så blev det ganska bra ändå till slut!
Jäktade iväg till Scoutgården och första hundraårsmötet (kåren fyller hundra 2010). Vi var tre miniorledare, kårordföranden, och tre till. Idéerna stod som energiskog i backen! Projektera bildspel på stadshusväggen, fotoutställning, förbundsmöte, kommunplanteringen, sponsorer, kårläger i stadsparken, scoutallssång..... bara för att nämna några. Och vi kommer nog att komma på 100 till innan 2008 är slut.
Det var ett ljuvligt avslut på dagens aktiviteter. Batterierna bara fylldes på med positivism och glädje. Naturligtvis kommer det att bli mycket mera jobb, men vi fixar det! Tack alla underbara, för att ni finns!

Precis så blev det!

Njae, inte riktigt så mardrömslikt avlöpte inte min programpunkt på morgonen. En kollega sa faktiskt att det var det enda på dagen som var värt ngåt. Fast det sa han säkert bara för att vara artig.
Annars,

• så blev jag lite putt på vissa kollegors oförmåga att använda närvaroprogrammet, eller kanske deras strålande dåliga koll på om eleverna faktiskt varit närvarande eller inte.
• så fick jag basning för att vi försökt att uppmuntra tänkande och framgångsrika elever med en premie. Då vi inte tyckte att böcker i första hand skulle fylla något syfte, köpte vi eleverna en icke-materiell gåva: En gravid get på den Afrikanska kontinenten; en gest som blev fantastiskt uppskattad av mottagarna. Men serru, så får man inte göra, enligt kommunallagen!
• så blev vi ytterligt nedslagna i stövelskaften då man föreläste för oss hur dååååliga vi är på att göra åtgärdsplaner, hur mycket åtgärdsplaner vi borde göra och hur utförliga de bör vara. Jaha, istället för att öka undervisningstiden bär man kanske halvera den då. Eller?
• så blev jag yttermera förbannad på min chef. Facket funderar på att tvista i inte mindre än fyra frågor. Skandal! Och som det låter ute bland medlemmarna så har vi inget val: Tvista eller förlora ansiktet och tappa de medlemmar vi har kvar. Den lokala styrelsen består tillsvidare av undertecknad, kommunombudet, en SYV, en klarsynt man och en kontraproduktiv get. Övriga har hoppat av, pga arbetsanhopning. Jaha.
• så har jag ont i magen, mår illa och får springa på toa hela tiden.
• Så har jag inte fått rättat idag heller...

En sådan där dag...

Jag vaknade och kände direkt att det blir en sådan där dag... Brösten spänner och gör ont, dator-laddaren som bor på jobbet hade förälskat sig i telefonladdaren som bor på golvet vid sängen, jag hittade inga strumpor som liknade varandra och Maken hade bara fått en timmes sömn på jobbet och var lite trulig. När jag under mina tonår arbetade på Arla serverades Polarkaka i matsalen till frukost. Men det var fortfarande mycket vanligare med limpmacka, så man fick beställa Polarkakan särskilt. Det innebar att den var nytinad och varm när man fick den, och smöret smälte vackert och glansigt. Inget annat pålägg behövdes. Jag tröstade mig den här morgonen med att återvända till barndomens smaker. Fast jag lade salami, ost och rostbiff på mackan i stället för smöret. Undrar hur många av mina kollegor som kommer till mötet jag sammankallat idag? Jag hade mardrömar om det i natt, och det var nog därför jag vaknade på fel sidan. Om jag ska behöva slåss mot draken, vill jag i alla fall att byfolket ska ta hand om hästen efteråt....

En vecka går....

... fortare än tåget.
Stundtals kan jag konstatera att Björklunds utsagor om den svenska skolan kanske har viss grund. Stundtals tycker jag att han är en uppblåst besserwisser som kan dra dit pepparn växer. Jag håller på att fostra mina nya ettor.
Det tar olika lång tid innan grundskolan rinner av eleverna. I år, tack vare vår mottagningsdrive, och att vi nog alla strävat efter en tydlighet, så verkar huvuddelen av eleverna faktiskt fattat galoppen redan en månad in på terminen. Ja, inte samtliga 550 kanske, men en god andel.
Mina ettor är de frimodigaste, mest positiva, kunskapstörstande ettorna jag haft på länge! (De allra flesta) De antecknar, ställer frågor och ifrågasätter inte att jag ger dem trettio glosor i taget. De suckar lite när jag kommer dragandes med mina femton svåra ord i veckan, men kastar sig sedan över dem med hull och hår. Jag har inte gullat i år. I år har jag verkligen talat om att jag tycker att de MÅSTE bli bättre, MÅSTE inse att de ställer sig själva utanför makt över sitt eget liv om de inte ser till att ta till sig sitt eget språk. Många gånger blir lektionerna lite väl "Lotta pratar" för min smak, men det är svårt att sluta när eleverna frågar och vill veta. Och jag förklarar allt jag kan, oavsett om det har med mitt ämne att göra. I förrgår förklarade jag växternas sexualliv och Linnés system för några Spettor. Och jag sa till dem att jag inte förstod varför de inte fått lära sig om ståndare och pistiller i grundskolan. De tyckte att jag kunde jättemycket. Jag sa att när de klarat Nk-provet så kunde de garanterat mer än vad jag kan.
Tvåorna är ... tvåor. BF-arna har blivit ihopslagna men är ändå inte fler än 18. Jag har ännu inte lärt mig namnen på de nya, men trivs med dem. De har också fått svåra ord och ordspråk i år. Några av mina tvåor är jag bekymrad för, men jag KAN inte göra mer än vad jag gör: Finnas där för dem som vill lära sig, finnas där för dem som behöver hjälp att hitta någon som hjälper dem med deras sociala liv. Men vill de inte, kan jag inte göra mer. Jag lämnar ingen, men jag jagar inte heller.
Det finns några, särskilt ettor, som har en helt fantastiskt uppblåst självbild. Visst är det underbart med ungdomligt självförtroende, men det blir fantastiskt löjligt när 16-åringar kommer till skolan med den inställningen att de redan kan allt de behöver kunna och att de egentligen borde kunna få ett MVG bara genom att vara där. Varför ska de behöva stava rätt, skriva läsligt eller böja engelska verb rätt? De KAN ju engelska!
-Du kan väl inte sätta betyg på handstilen! sa en av småpåvarna till mig, när jag lämnade tillbaka hans första handskrivna uppgift ( drygt en halv sida ) med kommentaren "Please take better care about presentation and mind your handwriting!"
-Nej, naturligtvis inte, men jag måste kunna läsa vad du skriver för att kunna bedöma språket och innehållet, och du måste skriva tillräckligt långt för att det ska ha ett innehåll att bedöma!
Förnärmat drog han till sig pappret.
-Det är ingen som sagt åt mig innan!
-Det var synd. Har du något problem med din finmotorik, eller några problem med att läsa och skriva?
-Nä, fräste vederbörande.
-Men det var ju bra! Då finns det ju ingen anledning till att du inte kan bli bättre på att skriva då!
-Jamen jag har ju alltid skrivit så här.
-Det är aldrig försent att jobba med sin handstil.
-Ahme, orka!
Och killen ska gå på samhäll. Ekonomi förstås.
Någon annan dag ska jag berätta om min inkompetenta chef och Den flygande holländaren.

Så typsikt… 55 personer i ett rum från massor av olika organisationer. De enda två scouterna, som inte känner varandra, bär tröja med rådsmärket, fotriktiga vandrarskor och byxor av friluftstyp. På andra sidan rummet sitter en rad flickor från Fredsagenterna, välsminkade, i välsittande kläder av medeldyrt snitt, flera med sjalar avancerat uppsatta med smycken som dinglar glittrande likt örhängen i lysrörsljuset, några opyntade damer från Centrum mot rasism, ett antal tjejer från diverse tjejjourer och två killar: Den ena enlig egen utsago fantastiskt normativ: Hetero, man, svensk, blond, blåögd, utan funktionshinder, men vegetarian. Och himla söt. Den andra säger inte mycket, är lång, rödhårig och glutenallergisk.

Den enda andra med friluftsbetonade byxor är den som representerar HBTQ-studenterna. Hon har militärbyxor, fotriktiga skor, kort snaggat hår, hår under armarna och har tagit sig ett namn som inte automatisk kan knytas till något kön. Hon är väldigt befriande i sin klyscha. Här är vi samlade för att bearbeta våra fördomar och finna vägar till att bearbeta andras.

Jag har bestämt mig för att inte ta min sedvanliga roll som organisatör, talesperson och ledargestalt, så jag håller mig ganska passiv och försöker att inte göra väsen av mig. Det är skönt att komma helt ensam. Ingen känner mig, ingen har förväntningar, ingen kan säga: Så tyst du är, inte likt dig, du brukar ju alltid tycka.

Sara, en av de tre ledarna från Alla lika alla olika, börjar med att gå igenom varför vi jobbar med interaktiv pedagogik. Sedan förklarar hon skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik, eller normfokuserad som hon hellre personligen kallar den, genom att göra en smärtsam övning med oss. Först går vi om kring på måfå och ser varandra i ögonen och konstaterar utan att lägga värderingar i något att: ”Du har en kofta”, och ”Du har örhängen”. Det känns lite underligt och vissa tycker att det är svårt att vara objektiva. Jag får två gånger höra att jag har en penna på ”ett konstigt ställe” och att jag har ”bra” skor. Sara bryter övningen och säger att nu ska vi gå runt och kommentera objektivt, men lägga till att vi tolererar, tycker att det är ok. Mottagaren ska tacka. Jag kommenterar folks glasögon, koftor, halsband, blå ögon och bekräftar med att jag tycker att det är helt ok. Jag tackar för att folk tycker mina glasögon, mitt utsläppta hår och mina fotriktiga skor är helt ok.

Sedan ber Sara oss att gadda ihop oss i tillfälliga par och med inlevelse tala om för de ensamma vi möter att VI skulle aldrig, men deras hår, glasögon, hoodies, örhängen, sjalar är heeelt ok, vi tolererar dem. Det känns … ok. Ibland känner jag en underlig känsla av att jag kanske sagt det här förut, eller i alla fall något liknande. När jag blir stoppad av en tjej i vacker svartvit sjal och en dam som jobbar på landstinget och de båda tycker att mina skor verkar såååå, bekväma, men att de aldrig skulle kunna tääänka sig att ta på sig dem själva, men att jag har dem är heeelt ok, så känner jag en underlig känsla i maggropen. Några sekunder senare blir jag stoppad av en tjej från tjejjouren i Sumpan och en styrelseordförande från SSU som också kommenterar mina skor. Det gnager och fast jag vet att det är en övning börjar jag ångra att jag åtminstone inte tog några andra skor med mig.

Sara sammanfattar övningen med att berätta om första gången hon gjorde den, som den enda hetero-personen i församlingen, och hur hon förbannat de supersnygga örhängen hon satt på sig den morgonen. När hon kommenterade hur hon jobbigt hon tyckte det vara att få höra att de andra ”tolererade” hennes örhängen, ryckte de andra övningsdeltagarna på axlarna och sa: Ja, hur tror du att det är att hela tiden få höra att ”du är ok fast du är homosexuell” då? Jag såg hur flera av de muslimska fredsagenterna nickade instämmande, och skämdes över alla de gånger jag i mitt liv yttrat saker som ”vad kul att du som är invandrare kommer på julfesten” eller ”Jag har inga problem med att du är bög”. Helt plötsligt inser jag hur saker sagda i all välmening blir som nålar i självet om man inte hör till den normativa gruppen på något sätt.

Hela dagen blir en stor aha-upplevelse och eftersom det är så högt i tak blir det fantastiska utbyten av erfarenheter och historier. Ledarna är så duktiga på att inkludera alla att man inser sin egen ofullkomlighet. För varje ord Sara och de andra skriver på tavlan talar de om att ”på tavlan har jag skrivit…” för att inkludera de som eventuellt är synskadade eller dyslektiker, varje övning vi gör får vi tänka efter och föreslå sätt att hantera övningen om vi har någon med rörelsehinder, sociala fobier, matallergier och så vidare. Jag inser hur mycket av min planering som går på rutin. På scouterna har jag vant mig att tänka på alla de sju punkterna i scoutmetoden. Den använder jag ofta också när jag planerar och gör mina lektioner, men jag glömmer alltför ofta att tänka på mina lässvaga, mina rastlösa och mina på annat sätt begränsade elever. Jag är bra på att tala om varför vi gör ett moment och hur det knyter an till kurskriterierna, men jag är inte så bra på att tydliggöra en struktur, vilket är viktigt för många av mina elever.

När vi ska utvärdera en av dagens övningar, sätter jag mig på golvet framför mina kamrater i den lilla gruppen.
-Typiskt scouter, att sätta sig på golvet, ler en av tjejjourstjejerna. Jag känner mig självmedveten.
I kaffepausen kommer den andra scouten fram till mig och säger:
-Jag skulle också vilja sätta mig på golvet. Jag föredrar att sitta på golvet, men det känns som det är typiskt scouter….
Vi är alla klichéer på oss själva.

Jag överlevde Ikea!

Prinsessan ska få ett nytt rum. Väggarna är redan målade mörklila, golvet är lackat två gånger och så skulle då säng och garderobslösning ordnas. Efter att ha röjt runt en del på nätet blev det ändå ett besök i metropolen Kållered.
Jag glömde dricka kaffe! Ni som känner mig, vet att denna tanten utan kaffe är som en snigel utan slem: Jag tänker dåligt och huvudvärken smyger sig på framåt 11.30. Men de har många roliga saker på Ikea! Jag stålsatte mig en gång var femte minut och intalade mig att NEJ, jag behöver inga nya handdukar, inga svarvade små träskålar och inte heller längre några söta hörnskydd. Eller, jo, jag skulle nog behöva hörnskydd, för min breda rumpa samlar blåmärken på möbelhörn hela tiden. Fast jag ska INTE köpa några.
Det blev byrå istället för garderobsinredning, och skena med panellängder istället för skjutdörrar. Dessutom slank ett par roliga diskborstar och några paket servetter ner. Annars var vi hemskt duktiga och plockade inte på oss något som vi inte behövde. Fast vi behövde en ny soptunna till köket, och vi hittade en som matchade hundmatstunnan som Trouble fick av Malinen när vi fyllde åttio. Nu gäller det bara att hitta påsar som passar i tunnan!
Så kom vi till plocklagret och upptäckte att den där sänggavlen som var så speciell och den egentliga anledningen till att vi åkt hela vägen till Kållered naturligtvis var slut.
-Men de har 12 stycken i Bäckebol, sa den äppelkindade tjugo-åringen käckt.
-Fast har de några kvar när vi kommer dit, replikerade jag nedslaget.
-Ja, ni väljer naturligtvis. Vi får nya senare i veckan annars.
Det blir liiiiite dyrt att köra 20 mil en gång till för en grej för 500 spänn, så vi hastade mot kassan och åkte genom regnet till Bäckebol, där vi parkerade bilen olagligt på parkeringen och Maken hastade in. Det tog 20 minuter, sedan kom han utångande med rätt paket.
Det blev tyyyypiskt brittisk "orkarintelaganågotavancerat"-middag: Stekt ägg, pommes och vita bönor. Med Ajvar. Nu är jag proteinseg och skulle egentligen vilja se Sweeny Todd, men jag skulle behöva rätta lite. Fast, äsch, det kan jag göra på jobbet i morgon istället.

Produktiv lördag, inget jobb

Nja, jag gick väl kanske inte upp före elva då, men jag hann ringa min syster och läsa tidningen innan dess. Barnen lagade croissanter med choklad och kom med kaffe på sängen. Jag behövde både pysslas med och sova länge.
Borde rätta de 75 diagnostiska prov som ligger i min väska och tynger samvetet. Istället gjorde jag min kropp glad och gick ut och sprang. Tog hunden med, vilket ökade min kilometertid med en minut, men det kändes bra att göra två flugor på smällen. Sedan bet jag i det sura äpplet och gick ut och klippte gräset, beskar träd och plockade fallfrukt. Inte nödvändigtvis i den ordningen, men det bidrog till att jag i alla fall glömde bort min dumma chef och jobbet för en stund.
Jag vågar inte skriva för mycket, man har ju hört hur folk förlorat jobbet för de bloggat, och om jag ska söka nytt så är det väl bäst att verka lojal. Och lojal är jag: Dumlojal! Jag står ut med det mesta i kollektivets namn, men nu är måttet i alla fall rågat och jag ska ta och börja se mig runt efter något annat. Fast kollegan menade att det var bättre att ha is i magen, för Chefen kommer inte att vara länge.
Just nu känns det som alla på jobbet paddlar varsin kanot i dimma. Vi tror att vi har samma karta, men i själva verket är det som viskleken. Dessutom åker förvaltningen runt i motorbåt och vill krympa kanoterna hela tiden, helst med yxa. Men de är också fast i dimman, så det är nog synd om dem också.
Nåväl. Jag överlever väl, tack vare mina underbara elever.

Hasta, hasta, ingen ro...

Allt har gått i ett sedan terminsstarten. Kanppt han man fira triumfen över den lyckade mottagningsdagen innan man insåg att arbetsveckan, som för de andra inneburit planeringen av de egna kurserna och små sammarbetsprojekt, tvunget måste tas igen på något sätt. Tack vare rutin har jag ändock överlevt dessa första två veckor med ett gott mått improvisation och PPT, planering på tröskeln. Den långsiktiga målen och ämnesövergripande planeringen får vänta ett tag till.

På vår skola testas alla ettor för att fastställa vilka som har problem med läshastighet, dito förståelse och stavning. Oftast bekräftas grundskolans överlämnande, alldeles för ofta hittar man elever som aldrig fått reda på att de läser dåligt eller stavar som krattor och alltid blir man plågsamt medveten om hur stort spannet är mellan dem som är bäst på att tillägna sig läst information och dem som är sämst.

Instutionen för Svenska som andra språk testar också elever. Men det skulle ju bli lite konstigt om de testade alla elever så de testar bara dem som har "utländska" efternamn. Vilka som har ett sådant efternamn är ju lite klurigt att utröna ibland, dessa dagar då vanliga -ssonnamn är på väg att försvinna ur namntraditionen. Därför missas ibland elever som har "svenskklingande" namn men annan språkbakgrund, och varje år känner sig massor av elever utpekade och ibland kränkta när de kallas till ett särskilt provtillfälle. De ansvariga erkänner att metoden inte är den bästa, men tycker samtidigt att inga alternativ finns. I morgon ska jag sätta OPERA i händerna på mina Spettor och se om de kan komma fram till några konstruktiva lösningar på problemet och lösa andra världsproblem.

I år har jag fyra klasser: Två ettor och två tvåor, ett teoretiskt program och ett "yrkesförberedande". På det teoretiska har man i år tre fulla klasser: 32 elever i varje, på det yrkesförberedande är det 19 elever i gruppen. På skolans andra pluggprogram har man i år gjort en satsning och utökat till fyra klasser om 24 elever. Det är en jäkla skilnad på att ha 24 och 32 elever i klassrummet! Det är svårt nog att se 24 individer... Jag är dock stolt, jag har nästan lärt mig alla namn. I vanlig ordning är det de blonda flickorna som är svårast att skilja åt.

Det nya programansvaret sitter dock illa på mina axlar. Min chef har lämnat det väldigt fritt hur vi ska konstituera det nya arbetslaget på 20 personer. Jag vill gärna tro att mina arbetskamrater träffas och arbetar i olika grupperingar på konferenstiden, för de gånger jag varit tvungen att kalla till möte om hur vi ska lägga upp projektarbetsinformationen för våra 75 treor, och för att diskutera kring hur vi ska marknadsföra oss i skolans info-mapp till årskurs 9, så har ingen kunnat komma. Ingen har heller lämnat återbud och det har varit mycket tomt och tyst i korridoren. Det är klart, det är ju arbetsbesparande att alla håller individuella informationstillfällen med sina respektive elever som de är handledare för och det borgar verkligen för likvärdig bedömning om vi ger olika instruktioner för hur arbetet ska utföras. Det är kanske en ganska god idé att inte heller se över innehållet i info-bladet, för då får vi mindre klasser till nästa år....

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.