En vecka går....

... fortare än tåget.
Stundtals kan jag konstatera att Björklunds utsagor om den svenska skolan kanske har viss grund. Stundtals tycker jag att han är en uppblåst besserwisser som kan dra dit pepparn växer. Jag håller på att fostra mina nya ettor.
Det tar olika lång tid innan grundskolan rinner av eleverna. I år, tack vare vår mottagningsdrive, och att vi nog alla strävat efter en tydlighet, så verkar huvuddelen av eleverna faktiskt fattat galoppen redan en månad in på terminen. Ja, inte samtliga 550 kanske, men en god andel.
Mina ettor är de frimodigaste, mest positiva, kunskapstörstande ettorna jag haft på länge! (De allra flesta) De antecknar, ställer frågor och ifrågasätter inte att jag ger dem trettio glosor i taget. De suckar lite när jag kommer dragandes med mina femton svåra ord i veckan, men kastar sig sedan över dem med hull och hår. Jag har inte gullat i år. I år har jag verkligen talat om att jag tycker att de MÅSTE bli bättre, MÅSTE inse att de ställer sig själva utanför makt över sitt eget liv om de inte ser till att ta till sig sitt eget språk. Många gånger blir lektionerna lite väl "Lotta pratar" för min smak, men det är svårt att sluta när eleverna frågar och vill veta. Och jag förklarar allt jag kan, oavsett om det har med mitt ämne att göra. I förrgår förklarade jag växternas sexualliv och Linnés system för några Spettor. Och jag sa till dem att jag inte förstod varför de inte fått lära sig om ståndare och pistiller i grundskolan. De tyckte att jag kunde jättemycket. Jag sa att när de klarat Nk-provet så kunde de garanterat mer än vad jag kan.
Tvåorna är ... tvåor. BF-arna har blivit ihopslagna men är ändå inte fler än 18. Jag har ännu inte lärt mig namnen på de nya, men trivs med dem. De har också fått svåra ord och ordspråk i år. Några av mina tvåor är jag bekymrad för, men jag KAN inte göra mer än vad jag gör: Finnas där för dem som vill lära sig, finnas där för dem som behöver hjälp att hitta någon som hjälper dem med deras sociala liv. Men vill de inte, kan jag inte göra mer. Jag lämnar ingen, men jag jagar inte heller.
Det finns några, särskilt ettor, som har en helt fantastiskt uppblåst självbild. Visst är det underbart med ungdomligt självförtroende, men det blir fantastiskt löjligt när 16-åringar kommer till skolan med den inställningen att de redan kan allt de behöver kunna och att de egentligen borde kunna få ett MVG bara genom att vara där. Varför ska de behöva stava rätt, skriva läsligt eller böja engelska verb rätt? De KAN ju engelska!
-Du kan väl inte sätta betyg på handstilen! sa en av småpåvarna till mig, när jag lämnade tillbaka hans första handskrivna uppgift ( drygt en halv sida ) med kommentaren "Please take better care about presentation and mind your handwriting!"
-Nej, naturligtvis inte, men jag måste kunna läsa vad du skriver för att kunna bedöma språket och innehållet, och du måste skriva tillräckligt långt för att det ska ha ett innehåll att bedöma!
Förnärmat drog han till sig pappret.
-Det är ingen som sagt åt mig innan!
-Det var synd. Har du något problem med din finmotorik, eller några problem med att läsa och skriva?
-Nä, fräste vederbörande.
-Men det var ju bra! Då finns det ju ingen anledning till att du inte kan bli bättre på att skriva då!
-Jamen jag har ju alltid skrivit så här.
-Det är aldrig försent att jobba med sin handstil.
-Ahme, orka!
Och killen ska gå på samhäll. Ekonomi förstås.
Någon annan dag ska jag berätta om min inkompetenta chef och Den flygande holländaren.