Nja, jag gick väl kanske inte upp före elva då, men jag hann ringa min syster och läsa tidningen innan dess. Barnen lagade croissanter med choklad och kom med kaffe på sängen. Jag behövde både pysslas med och sova länge.
Borde rätta de 75 diagnostiska prov som ligger i min väska och tynger samvetet. Istället gjorde jag min kropp glad och gick ut och sprang. Tog hunden med, vilket ökade min kilometertid med en minut, men det kändes bra att göra två flugor på smällen. Sedan bet jag i det sura äpplet och gick ut och klippte gräset, beskar träd och plockade fallfrukt. Inte nödvändigtvis i den ordningen, men det bidrog till att jag i alla fall glömde bort min dumma chef och jobbet för en stund.
Jag vågar inte skriva för mycket, man har ju hört hur folk förlorat jobbet för de bloggat, och om jag ska söka nytt så är det väl bäst att verka lojal. Och lojal är jag: Dumlojal! Jag står ut med det mesta i kollektivets namn, men nu är måttet i alla fall rågat och jag ska ta och börja se mig runt efter något annat. Fast kollegan menade att det var bättre att ha is i magen, för Chefen kommer inte att vara länge.
Just nu känns det som alla på jobbet paddlar varsin kanot i dimma. Vi tror att vi har samma karta, men i själva verket är det som viskleken. Dessutom åker förvaltningen runt i motorbåt och vill krympa kanoterna hela tiden, helst med yxa. Men de är också fast i dimman, så det är nog synd om dem också.
Nåväl. Jag överlever väl, tack vare mina underbara elever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar