Teflon i skallen, även om jag faktiskt lyckades genomföra en hyfsat stor inköpsrunda och glömde bara backarna med dricka. Men det få liksom va så, som de säger i Skåne. Det finns nog en affär i Oskarström också. Mottog just en festinbjudan på mejlen från någon som jag inte vet vem det är... och fick nästan panik när reläerna i huvudet försökte sortera. Det är nog felskick.
Min väninna Doktorn var här och åt hämt-Thai. På sitt vanliga, något akademiserade sätt, talade hon lugnt och bestämt om för mig vad jag borde göra och som vanligt har hon säkert rätt. Hon förklarade att om jag inte NU såg till att sjukskriva mig kunde de neurovadenuvar permanentas och det ville jag ju inte, eller hur?
Det är klart att jag inte vill! Fast jag vill inte vara sjukskriven heller. Ju. Fick ett jättegulligt mejl från BildBrita också, som sa ungefär samma sak som Doktor C. På måndag har jag tre lektioner. Det borde jag klara. Emellan lektion ett och två kan jag nog ta och försöka få tag på min rektor, förklara situationen och försöka förpassa mig till en läkare eller så. Helst av allt skulle jag nog vilja att någon handgripligen tog mig i handen och ledde mig dit, satte mig ner i en stol och talade om för mig vart skåpet står.
Jag gjorde en avstickare in på jobbet idag för att plocka upp lite grejer. Glömde dock hälften. Naturligtvis sprang jag in i en elev som behövde ett litet pepptalk. Det gick lättare än vad jag trodde, och det kändes bra efteråt också. Ända tills jag kom till kopieringsrummet och bråkade med kopieringsapparaten som någon inte uppmärksammat hade papperstrassel. Då blev fingrarna fumliga igen och klumpen i halsen växte.
När jag lämnade Lillprinsen på scouterna insåg jag hur mycket energi jag får därifrån. Ungarna rusade omkring som vildar, förväntansfulla och glada, föräldrarna stod lite avvaktande, lite ovilliga att släppa taget om navelsträngarna, som ungarna redan knippsat när de tog av sig stövlarna, tjejerna, mina underbara ledarkollegor, som bara stod där och var som små kärnkraftverk. Jag ville nästan inte gå. Hoppas någon tar kort så jag kan blogga i efterhand.
Nu måste jag sova!
.png)
1 kommentar:
Jag kände mig mycket friskare när jag förpassat mig från min sjuka omgivning efter min hastiga möte med den berömda väggen.
Såhär i efterhand tycker jag nog att jag friskskrev mig - även om många fortfarande inte kopplat varför ;-) Men dessa många springer fortfarande medan jag har tid att lyssna på människor och lukta på rosorna! JAG mår bra - det är viktigast!
Så kör hårt tjejen och jag hänger bakom dig som Mollgan när du gör det du behöver! :o)
Skicka en kommentar