Nöjesbegravning

En av våra fd kårordförande (eller kårchefer som det hette på den tiden. Visst låter det MYCKET bättre?) avled hastigt för ett par veckor sedan 81 år gammal. Bästa av dödar: Hon och maken satt på balkongen och gottade sig, han gick in för att hämta något, och när han kom ut var hon död. Vi var några stycken som ville hedra hennes minne genom fanborg.
Att stå still är min grej. Jag har jobbat som konstnärsmodell i omgångar och har gott kroppsminne och ganska schysst styrka. Men det är svårt, även om man inte har en personlig relation till den avlidna, att stå stilla och oberörd, när det lilla blonda barnbarnet snyftar otröstligt i bänken framför. Jag fick verkligen bita ihop för att inte börja snyfta högt innan jag kom tillbaka till min plats i bänken. Eva, som tog över efter mig, kände likadant och vi grät en skvätt tillsammans när hennes tur var över. Den lilla flickan, vacker som solsken, lämnade sin sista hälsning till sin älskade farmor: två egenhändigt förfärdigade teckningar med hjärtan på. "Til MÅNA. Värdens bästa farmor". Vi lämnade varsin råbandsknop på katafalken, som var överhöljd av blommor.
Det är sällan jag sett en sådan uppsluting på en begravning för en mäniska över 80. Och prästen, som definitivt inte är min favorit, gjorde ett fantastiskt jobb och höll ett griftetal som var engagerat och kändes äkta. Jag råkade vara den som stod sist med fanan. Jag hade fullt schå att hålla mig för skratt när galghumorn smög på. De anhöriga valde nämligen att ställa sig precis innanför dörren, i en korridor som leder till församlingshemmet, vilket gjorde att det blev totalstopp i gången, och spektaklet påminde om utgångskassorna på GeKå's: Inga problem att ta sig in, men köa för att ta sig ut. Dessutom var det någon som inte hade stängt av sin mobil i kapprummet, och den ringde om och om igen.
Jag orkade inte gå på mötet med hundraårskommittén i kväll. Jag kände nästan direkt att det inte skulle gå. Sparar mig till lördag då det känns som jag måste. Jag har lovat att göra en poängpromenad, så det är dagens uppgift i morgon.
Har förresten bestämt mig för att INTE äta tabletterna. Har jag sagt det? Jag tror jag fixar det utan, och om inte så ligger de ju i mitt nattduksbord och jag kan börja när jag vill. I morgon ska jag träffa sköterskan på företagshälsovården och se om hon kan hitta någon åt mig som kan lära mig att begränsa mitt engagemang och att tagga ner och bara göra saker tillräckligt bra. Suck.