-Åh, jag är så arg! fräste den äldre kollegan.
-Jag är så förbannad! Och hon har mage! Och så fort det kommer en karl, så är det bara fnitter och flört.
Den äldre kollegan imiterade parodiskt sin kollega.
-Ja, då får man väl ta ett djupt andetag och le sitt ljuvaste leende då, försökte jag lätta upp stämningen.
-Du, jag har tagit djupa andetag sedan 1979, och nu har jag andats så jag nästan spricker! Det finns bara ett visst antal kinder att vända till! fräste kollegan, och grep bordskanten med sina bruna små händer. Jag vet inte varför jag fick intrycket av att hon hade klor, snarare än naglar.
-Och så blev jag så förbannad. Ja, ni vet de där små svarta... Ja, jag tackade ju dem så vackert för att de dammat av rören jag pekat på och städat så fint under sommaren, och så pekade en av dem på golvet utanför, det är ju slitet, och sa att "det där får ni byta", och jag blev så arg. Men jag förklarade så pedagogiskt jag kunde så den lille skulle förstå, att under rådande ekonomiska omständigheter skulle det nog inte bli något golvbyte så han skulle få lättare att städa inte!
Hennes mun var hopsnörpt som ett litet anus i det rynkiga ansiktet.
-Och vet ni vad den lille svartingen hade mage att säga!
Vi skakade nekande på huvudet.
-"Hoho, Sverige är en så rik land"! Rikt! Ja, jag ville ju egentligen säga till fanskapet att ja, så var nog fallet innan vi var tvungna att ta hand om dig och dina gelikar. Komma här och bara... Ja, jag blir så arg!
Det var jag vid det här laget också, men jag skäms att säga att jag ÅTER lämnade kärringen oemotsagd. Det fanns mer än en anledning till att jag hatade gymnastik i skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar