Hade det inte regnat hade det varit ett oerhört vackert lopp längst havet. Nu var det lite gråtrist och de sista två kilometrarna såg jag knappt framför mig, eftersom glasögonen var alldeles igenkläbbade. Det kändes oerhört tungt redan från tre kilometer; jag gick nog ut för hårt, och jag funderade på att bryta vid 4, men jag harvade på och gav inte upp. Gick en bit vid varje vätskekontroll för att stilla pulsen och andningen. Efter 8 tänkte jag till varje steg: lite, lite, litelitetill, lite, lite, litelitetill. När upploppet kom tänkte jag: Du behöver inte spurta, bara SPRING i mål, men det är klart att det blev en liten ökning i alla fall. Trodde dock att jag skulle ramla omkull i målgården, när jag monterade av mig chipset, och när jag väl rest mig upp och försiktigt tagit mig någorlunda rakt mot damen med medaljerna så blev det både bulle, festis och banan. Sedan kom Jim i mål. Han sprang med långa, vackra steg. Men var jättetrött när han kom i mål han också.
Det visade sig sedan att vi båda gjort personbästa på respektive distans, och var väl förtjänta av den hembakta pizzan.
1 kommentar:
Vilket lopp var detta? Varbergs stadslopp, eller? Vad duktiga ni är! Hoppas att vi - inklusive 6-åringen - faktiskt genomför Falkenbergs stadslopp nästa sommar. (Jag vet av erfarenhet att det som verkar relativt enkelt på sensommaren kan kännas väääldigt avlägset när vintermörkret väl lagt sig som en förlamande hinna över en.)
Skicka en kommentar