Maken kom hem och berättade att han blivit erbjuden ett längre vikariat på en avdelning som han tycker är ganska tråkig, och som inte riktigt ger honom den erfarenheten han är ute efter inför sin specialistutbildning. Dessutom så skulle det definitivt innebära att han måste jobba under jul och nyår, då vi ju hoppats på att åka till England.
"Men nu när pappa är sjuk, så kanske det hade varit dumt att åka dit i alla fall."
Kanske fanns det något på Medicin. Visserligen inte det han vill heller, men på Akuten finns det inget alls. Kanske för att han var oklok nog att åka på semester med sin familj och köra taxi istället för att jobba som undersköterska på akuten första sommaren på utbildningen.
"Jag visste redan att sjuksyrror hade taskiga vilkor, men hur taskiga visste jag inte", sa han och förundrade sig över hur arbetsgivaren kan beordra in sina arbetare, utan att de kan avböja och utan att betala övertid.

"Men det berättade ju MamaT redan för flera år sedan!" genmälde jag. Hennes strategi var att bli full så fort hon kunde de storhelger som hon inte var schemalagd, för att vara olämplig när de ringde. Det hände visserligen inte att de ringde och begärde in henne särskilt ofta, bara en gång så vitt jag minns, så det kanske var ett svepskäl...
"Vi kanske ska satsa på att åka till påsk istället, kanske föreslå att vi semestrar ihop någonstans?" fortsatte Maken.
Jag fick kämpa för att inte låta min frustration höras i rösten. Ångestklumpen höll på att kväva mig. Jag mindes helt plötsligt vad jag sagt till honom den dagen han tog beslutet att sluta som lärare för att börja utbilda sig till sjuksyrra. Alla storhelger flera år framöver är bara att stryka, och innan han får en fast tjänst kan vi inte räkna med att planera några semesterresor heller, för när som helst kan det bli ändringar och han måste jobba, för vägra kan man inte! Då får man inga pengar, och pengar måste man ha. Och är man förhindrad för många gånger slutar de ringa. Inom vården är man livegen tills den dagen du har ett fast jobb, och även då är vilkoren shite.
Regnet utanför illustrerar alltför väl min sinnesstämning just nu. Det enda som är större än den gråa hopplöshetskänslan är ångestvinden som sliter i förtöjningarna. Jag känner mig så jävla låst i tillvaron just nu. Ett och ett halvt dygn i Oxford lär inte vara fram till påska. Barnen kommer att bli nästan lika besvikna som jag.

Men, men, vi får väl harva på ett år till. Falkenberg är ju en fantastisk stad att vara i nästan jämt, och vem säger att man måste göra saker tillsammans för att ett förhållande ska vara? Förr var det vardagen man hade, det ska väl vara gott nog även åt oss.