Höll på att få ett fullständigt bryt när jag inte kunde förmå mig att göra något som jag borde gjort. Till slut låg jag i sängen och kände ångesten krypa i bröstet, så jag låg alldeles, alldeles still. Det är förrädiskt. För när ångesten kommer ska man INTE ligga still, utan man ska ut i solen, ut och svettas, andas frisk luft och bli trött. Men när man ligger ner och ångestmasken kryper i bröstet på en så vågar man inte röra på sig, för det känns som om att om man andas djupt så kommer den; om man rör på sig så börjar man hyperventilera.
Jag har inte sprungit på nästan två veckor. Har inte kunnat förmå mig att dra på mig skorna och ut. Jag har inte velat frysa, och inte orkat duscha. Jag ville inte springa idag heller. Hade tänkt att göra så mycket annat. Jobb. Till slut så kom jag upp ur sängen och rensade avloppet till bidén som tjockat igen igen. Golvet blev alldeles blött, men jag orkade inte riktigt med det heller. Av en slump hittade jag sportbehån som jag letat efter ett tag. Och då gjorde jag det: Jag satte på mig kläderna och tog hunden och gav mig ut.
Jag sprang ner till Stafsinge strand och längst havet, längst strandängarna, längst stigar och kostigar, genom öppna grindar och på små tångvägar. När jag närmade mig Olofsbo var jag tvungen att springa länst stora vägen en stund. Hunden började bli trött. Jag hade bestämt mig för att komma till Glommen.
Jag stannade hos Aleksandra och fick kaffe och vatten. Sedan hade jag tänkt att springa hem. Eller i alla fall gå. Men precis då ringde Maken och var på väg hem, så han plockade upp mig. Det var nog lika så gott det. Det hade nog blivit lite väl bra med två och en halv mil. En dryg kändes alldeles förtfäffligt. Det ska jag göra om snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar