Nåväl, har återanlänt hemmet efter ytterligare en fantastisk kurshelg på Gilwell, utanför Flen. Jag önskar att jag kunde förmedla de känslor och intryck helgen givit, men i ett ytterligt tvådimensionellt forum är det i det närmast omöjligt. Jag nöjer mig med korta referat av helgens emotionella höjdpunkter:
- På den frusna gräsplanen som sluttar svagt ner mot flaggstången där den röda lyktan varje kväll firas upp för att visa herrn på Rockelsta slott att Scouterna är på Gilwell, ligger två grova hamparep i kors. I nedre vänstra hörnet, på en blå mjölkback sitter en snöuggla av kramvariant. I det högra en plyschig delfin, i det övre högra en svart panter med klös i blicken, och i det övre vänstra en mjuk bäver. I ett ögonblick av klarsynthet inser jag att jag inte är allkonstnär, utan 98% panter, med en liten önskan om att mäniskor runt om kring mig ska må bra så de kan förverkliga mina idéer. Hårt, monotont arbete och organisatoriska uppgifter som administration är min skuggsida och kostar energi - mycket energi. Att jag kan vara ärlig mot mig själv och erkänna att jag faktisk inte är en helt självuppoffrande god mäniska, utan faktisk föredrar att vara kreativ och ha huggtänder känns alldeles förträffligt.
- "Dagens eko" och alla tystnar. Jag tar en kort promenad längst sjökanten och passerar Marie som sitter på en stock med kameran i knät och ser ut över den isbelaggda sjön. Vi ler mot varandra och nickar i samförstånd, men vi följer reflektionstidens tystnadslöfte. Jag går vidare ner mot båthuset och står en stund på den lilla stranden och ser bort mot slottet på andra sidan sjön. Av någon anledning tänker jag på mumintrollen när jag försiktigt går ut på isen till den yttersta stenen på den lilla, lilla, lilla piren där bryggan i höstas låg förtöjd. Jag sitter där och ser ut över isen och försöker följa Mickels spår i snön medan vassvipporna knappt rör sig i kanten av mitt synfält. Solen är väl instoppad under molntäcket, men dagsljuset och det tunna snötäcket gör den tidiga eftermiddagen ljusare än mittpådagen-grånaden hemma på västkusten.
- Efter att ha tagit över som vice patrullledare, med ansvar för att det praktiska ska flyta vår lilla gruppen, startar jag en diskussion om andlighet, i förberedelse för kvällens kurspass. Samtliga åtta patrullmedlemmar är djupt delaktiga och öppnar sig i diskussionen. Vi enas i en känsla som ligger nära panteism, och i en känsla av kärlek till oss själva, varandra, och för världen. Karma! Efter att ha satt ut 13 stormlyktor i hjärtformation i en glänta nära stugan och lagt ut renfällar och liggunderlag ligger vi på rygg och ser upp i trädkronor och outgrundlig stjärnhimmel. Våra röster är avslappnat djupa och andedräkten blir mjuka pratbubblor av värme och visdom medan isen sjunger melodiskt i den stilla kvällen. Vi vill gärna dela den station vi förberett för att delge våra kurskamrater våra insikter om andlighet, men ingen av oss vill gå in.
- Efter en förrätt bestående av grovt rågbröd med makrill och en dillvippa, följt av en kycklingfilé, fylld med västerbottenost och röktskinka, serverat med ugnsbakade rotsaker och kall bearnaise, alternativt aioli, tillkännages att vår patrull, Flamman, vunnit lunchens kockduell, där vi på stormkök färdigställde en trerätters meny bestående av strimlade, färska rödbetor, marinerade i balsamvinäger och sjudna i eget spad med en droppe olivoja, serverade i skål av salladsblad med en citronyoghurt, följt av en korvgryta med paprikasymfoni och vitt ris, grönsallad och sedan karamelliserade äppelringar med marängkross. Vi var saligare över samarbetsnivån än att faktist ha vunnit.
- Morgon på det frusna Tunet. Efter att ha hissat flaggan och vinkat åt solen, som återigen tagit sovmorgon, leker vi, nästan 40 vuxna mellan 24 och 70+. Leken heter Trasan, och går ut på att vinna en trasa som kastas upp mellan de två lagen. Två kombatanter ska genom snabbhet och list sno trasan tillbaka till eget bo. Vinner man trasan, vinner man också en lagmedlem. Efter 25 minuter, många skratt och en hel del självuppoffrande dynkningar på den frusna marken förklarar vi matchen oavgjord. På väg till dagens första kurspass om "särskilda barn" jämför vi skrattande "krigsskador". Alla är rosiga, varma och glada. Det är minus 4, men i hjärtat är det Sahara-värme.
Nu är det drygt tre månader tills vi ses nästa gång. I en ny årstid, erfarenheter rikare ska vi då bo utomhus tillsammans och putsa ytterligare på vår ledarroll, våra själar och varandra. Jag längtar redan. Att huset såg ut som ett slagfält när jag kom hem var lätt att ta.
Jag älskar att vara scout.
1 kommentar:
Wow, du har hittat en grej till din Passionslista - skriv upp och kom ihåg när det är dis och dimma i sinnet!
Skicka en kommentar