Igår var jag duktig och klippte gräset, trots att det duggade lite. Det tog nästan en timme att röja densamma från hundleksaker, ben och bös från videträdet (som ska bort, bort, bort!), och flytta stegar och fotbollsmål. Det tog ytterligare en timme att klippa. Belöningen var en stor blåsa i höger tumveck och en värkande axel.
Maken serverade sill-lunch och sedan var det ut i grushögen, för ännu en rond i det pågående trädgårdsslaget. När Maken fick dräneringen spolad härrom veckan upptäcktes det att det faktiskt inte rann något vatten alls i den mystiska brunnen vid trappen. Denna brunn har utmärkts av ett FULT, uppstickande betongrör, bristfälligt maskerad med en lika ful betongkruka med en fjösig buxbom. Efter övervägande så bestämde vi oss för att riskera att dra loss översta delen av betongröret och lägga locket på nästa del istället, vilket gör att brunnen hamnar ca en meter under marknivå istället. Eftersom jag är säker på att detta kommer att straffa sig gravt, genom att vi, när trädgården slutgiltligen är färdig, kommer att få gräva upp allt igen för att det har blivit något fel, JUST pga den där mystiska brunnen, så bestämde jag att vi ska ha vår lilla springbrunn där istället.
Grannen kom över och hjälpte oss att dra. Varken Maken eller jag kände oss speciellt starka, men tillsammans baxade vi upp röret och fick på locket. Ett par kilo jord rasade ner i brunnen, men inte hunden, eller något barn, innan locket kom på. Nu gäller det att SNABBT åka och fixa en liten vattenanläggningsbajs och få någon duktig person att dra elledningar till pumpen, så att vi kan fylla igen skiten.
Sedan upptäckte vi att trädgårdsarkitektens uppbyggda rabatt inte var gjord av byggtimmer, utan plank, vilket naturligtvis gjorde en himla skilnad i mått. Jag anses vara en mycket flexibel person. Ja, jag tror att jag är mycket flexibel när det gäller att tackla oförutsedda händelser, men jag fixar inte att ändra på planer HELA jävla tiden!!!! Speciellt inte när varje förändring innebär en tre månader lång förhandling, där det som jag uppfattar som att vara bestämt tydligen aldrig är bestämt förrän det är genomfört. Det känns som att varje gång jag tar ett initiativ, beställer, eller bestämmer något, så ifrågasätts det, eller så måste det förändras. Det lättaste är naturligtvis att gå på arkitektens förslag och bygga lådor av impregnerade plankor och reglar. Men det måste ju förhandlas...
Fan, vad jag är trött på den här jäkla trädgården!
Nyss hade jag och Maken en lätt upphetsad diskussion om huruvida vilken tidsram det ska byggas byggnadsställning i morgon. Jag avhörde hans samtal med killen som har ställningen härromdagen. Jag hörde att killen erbjöd sig att hjälpa till och hur Maken försökte avvärja detta. När någon erbjuder en hjälp med något som man inte kan, när man har diskbråck, så utgår i alla fall jag ifrån att det är en god idé att ta emot den hjälpen. . . Sålunda ringde jag Farsan och talade om att ställning fanns och nu kunde han komma och fixa det som skulle fixats färdigt för två år sedan. Men det var fel. Inte för att Maken överhuvudtaget brydde sig om att tala om att han inte tänkt att prioritera det som skulle varit färdigt för två år sedan, inte heller var det så petigt att tala om att han hade nekat hjälpen från kompisen. Jag blir så TRÖTT.
Det är lika bra att lägga ner allt kroppsarbete...
Det är inte nyttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar