Fyra personer möts på en välkänd favoritplats för presumtiva självmördare, på nyårsafton, en av de dagar på året som flest självmord sägs begås. Martin Sharp, en före detta firad frukost-tevevärd, Maureen, som är ensamstående mor till en gravt handikappad son, JJ, en före detta B-rocksångare (om man kan säga att sådana finns) och Jess, som blivit övergiven av en pojkvän, verkar inte ha speciellt mycket gemensamt, utom just önskan att hoppa. Men skenet bedrar. Eller kanske inte.
Precis som i Nick Hornbys andra böcker handlar det ytterst om den enskilda människans oförmåga att ta itu med sin egen vardag, och precis som i Hornbys andra böcker presenteras våra små allmängiltiga svagheter på ett ytterst medkänsligt, humoristiskt och ... vardagligt sätt. Det finns inga uppenbara stilistiska krusiduller, personerna får beskriva sig själva genom sina handlingar och miljön är bara ytterst sparsamt skissad.
Handlingen berättas utifrån de olika personernas perspektiv, vilket kan bli aningen förvirrande ibland, men ger samtidigt olika infallsvinklar på samma händelse. Dock är Hornby språkligt konsekvent, vilket underlättar för läsaren och ger karaktärerna mer liv: JJs amerikanska engelska lyser igenom i vokabulär och grammatik (och måste ha gett översättaren huvudvärk!), Maureens prudentliga, lite gammaldags personlighet har sin röst, Jess inlägg blir nästan karikatyrer då de är pepprade med svordomar och slang och Martin är mest gnällig.
Fallhöjd är inte en bok som förklarar depression, eller ger djupsinniga visdomar, men den inger hopp. Nick Hornby låter, precis som i High Fidelity, About A Boy och Fever Pitch, sina karaktärer genomgå en slags stillsam katarsis, och tiden läka alla sår.
Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar