Släng Rambo, John Maclane, Ripley, Castor Troy, Dr No och ett antal andra actionhjältar och skurkar i en mixer, släng i Dagarnas skum av Boris Vivand, kör runt ordentligt, krydda med lite nörd och baka i ugn, så får ni The Eyre Affair.
Det kunde ha varit vilken polisroman som helst. Fabeln är enkel: Ung, lovande, kvinnlig polis inlånad för specialuppdrag möter övermäktig motståndare som mördar hennes kollegor och lämnar henne som död. Hon söker sedan ett sämre meriterat jobb bara för att få chansen att ta fast mördaren och få hämnd för sina kollegors död. Den psykopatiska mördaren riggar fälla åt den kvinnliga detektiven, som överlistar och dödar honom. So far, so good. Men lägg sedan till att den kvinnliga polisen, Thursday Next, är krigshjälte och veteran från det 133 år långa Krim-kriget, att hon räddas till livet av en viss Mr Rochester, Wales är självständig republik och laglöst territorium för engelsmän, tids-poliser reser genom århundradena för att ”justera” historian, och litteraturen har långt högre status än vad konst har för samlare och allmänhet idag. Andra små detaljer, viktiga för handlingen, är att skurken kidnappar och mördar karaktärer ur en mindre känd Dickensroman i utpressningssyfte, både varulvar och vampyrer är helt naturliga inslag i stadsbilden och genmanipulerade drontar är mycket populära husdjur. Det är alltså en mindre vanlig sommardeckare det rör sig om.
Narrativt är berättelsen rak och okomplicerad. Huvudhandlingen har beskrivits ovan, och sidohandlingarna är lika förutsägbara och okomplicerade: Det finns en ouppklarad kärlekshistoria och huvudpersonen måste bearbeta sorgen över och skuldkänslorna kring sin brors död på Krim. Språkligt är stilen lättsam och lekfull: Handlingen tillåter utsvävningar och variationer i ordförråd och stil, och eftersom saker inte alltid är som man tror att det ska vara blir man ofta överraskad av terminologi och benämningar, men aldrig så förvirrad att man förlorar greppet om historian.
Trots att man på något sätt känner igen alla delar av berättelsen och kan härleda den till olika populärkulturella källor, så gör detaljrikedomen, de överraskande brytningarna och de absurda inslagen berättelsen oerhört underhållande. Namnsymboliken påminner om J K Rawlings, och namn som skurken Jack Schitt (inte ett jävla skit) och kärleken Landen Park-Laine (Landa på Park Lane är det bästa man kan göra i engelsk monopol) är bara några som får det att dra i smilbanden.
Det här är en bok som kräver viss nördfaktor. Man bör uppskatta fantasy/sf och man bör ha en viss bibliotekskunskap för att till fullo uppskatta alla vitsar och skämt, men om du tror att du är nörd nog: Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar