I måndags var det studiedag. Det vi skulle förkovra oss i den här gången var betyg och bedömningar. Alla länets lärare delades upp i olika grupper och skickades till olika delar av landskapet. För oss teoretiska lärare gällde Varberg och Peder Skrivares gymnasieskola. Vi var väl så där lagom hoppfulla, länsstudiedagar har historiskt sett inte inbegripit många höjdpunkter.
Anders Holmgren, gymnasielärare och skolexpert skulle tala. Han mötte oss leende i dörren med ett kompendium som gav en översikt över hans 48 Powerpoint-bilder. Så klev en av de många rektorerna på PS upp och hälsade välkommen och meddelade att det minsann inte blev något kaffe, utan föreläsningen skulle pågå utan paus till kl 11.30, och sedan skulle vi ha lunchrast till kl. 13.00, för att då återsamlas i diskussionsgrupper för att diskutera morgonens föreläsning.
Inget kaffe! Karln måste skämta! En kall våril väste genom auditoriet. Inget kaffe! 100 lärare, varav hälften åkt nästan en timme för att komma dit, och INGET KAFFE! Flera av oss hade ju faktiskt hoppats på en äkta konferensinledning med mingelkaffe och fralla redan vid ankomst. Och nu skulle vi inte ens få förmiddagskaffe!
Stackars Anders kämpade lite i motvind därframme på scenen i Peder Skrivareskolans aula. Han berättade om sig själv, och försökte vinna oss med lite halvtaffliga skämt om sina dialekter medan vi satt och gluttade i hans kompendium och undrade när han skulle sluta gaffla om sig själv och börja prata om det han var där för. Småningom började vi lyssna ordentligt, för det han sa var intressant. Särskilt i en stad, vars kommunpolitiker i insändare läxar lärare som önskar mer pengar till skolan genom att citera vetenskapliga undersökningar som regeringen har låtit bli sanningar, om att resurser har inget med skolans resultat att göra. Han pratade om att varje satsad tia på skolan och lärarkompetens ger en hundralapp i besparingar för socialtjänst, arbetslöshetsunderstöd, och fängelsekostnader. Han berättade att ett gymnasiebetyg fördubblar chansen att få jobb och att vi är så otroligt viktiga för ungdomarnas framtid; viktigare, långt viktigare än vi tror. Framför allt så är det hur vi bedömer våra ungdomar och hur vi sätter deras betyg.
Anders visade sina skickligt komponerade Powerpoint-bilder, i maklig takt, och visade skilnaderna mellan formativ bedömning och summativ bedömning och en del små metoder för att kunna göra det första och skrota det andra. Formativ bedömning är att tala om för eleven vad som är bra med dess arbete, och vad som kan göras bättre för att främja utveckling i vårt ämne. Summativ bedömning är att tala om vad eleven uträttat och till vilket betyg. När det gått en timme var alla jävulskt kaffesugna. De allra flesta lärare har kl 10.00 på förmiddagen lyckats klämma i sig minst en kopp, förutom frukostkaffet. Anders Holmgren såg nog att hälften var redo att somna, eller få diskbråck, alternativt trycksår i rumpan och gav oss fem minuters bensträckare.
Halv elva råkade vår föreläsare fälla en politiskt laddad kommentar, som avslöjade att han inte var helt nöjd med den nuvarande regeringens planer för gymnasieskolan, vilket naturligtvis fick en och annan koffeinförnekad adjunkt att gå igång. Hätskt meningsutbyte utbröt. Klockan tjugo över 11 hade Holmberg fortfarande 10 bilder kvar och jag hoppades att han inte tänkte dra över tiden. Det gjorde han, med tre minuter, och jag såg fram emot att känna kaffe-doften när den nyrenoverade aulans dörrar öppnades.
Skolmat är skolmat; oftast bättre än sitt rykte. Vi serverades köttfärslåda med klyftpotatis och harricote vert, fräsch sallad och brunsås. Och lingon. Det vegetariska alternativet var en couscous-rätt. Men ingenstans fanns det kaffe! Jag sa naturligtvis vad alla tänkte, och fick till svar att "nä, något kaffe på maten var det inte beställt". Halva kön höll på att smälla av, och myteriet var nära. Någon bakom mig i kön sa att det fanns kaffe upp i lärarrummet, kostar bara tre kronor. "Jaha", sa jag med aningen vassare ton än vad jag tänkt mig, "tar ni kort?" Mina närmaste kollegor insåg att denna nervtanten bör behandlas med försiktighet och packade, när vi avslutat den mycket smakliga lunchen, in mig i Lisabetans bil för färd ner till centrum och hägrande, jorddoftande java. Vi hade ju fortfarande en timme på oss, liksom.
När vi återkom, efter ett par rejäla muggar på Café Nyfiket, fick vi reda på att rektorn hade låst upp kaffe-automaten så man kunde fika gratis. Nysnälla samlades lärarna i ämnesgrupper för att diskutera hur vi gör våra bedömningar, hur vi hanterar fusk och bitcha över vårt begränsade inflytande över studiedagars innehåll. Det var intressant att kunna konstatera att Falkenbergs gymnasieskolas representanter i gruppen inte var i bakkant, och många av de metoder och projekt vi berättade om togs emot med stor nyfikenhet. Vi var ett under av formativ bedömning jämfört med de övriga närvarande.
På eftermiddagen fick vi kaffe. Och kaka. Så dags.
I går, före mitt samtal med Tant Rektor, refererade jag mina erfarenheter av dagen. Hon blev fullständigt förstummad. Inget kaffe! "Något sådant får ju bara inte hända! Med lärare! Jag hoppas verkligen de serverade kaffe här!!!" Jodå, på Falkenbergs gymnasieskola får man både förmiddagskaffe, fralla, grym lunch, och eftermiddagskaffe med kaka. Så det så.
Fotograf: Christina Andersson-Roy, ca 1989.
.png)
