Under(-)timmen!

Tog tåget själv till Varberg i går förmiddag och lämnade ungarna åt sitt öde, med order om att ta ut hunden och äta lunch medan jag var borta. Det går bara tåg varannan timme på en lördag, så jag hade flera timmar att fördriva i Varberg innan start. Det var trevligt. Jag travade omkring i centrum och förundrades över det minst sagt levande torglivet och botaniserade en några affärer, innan jag faktiskt blev hungrig och eftersom det för en gång skull inte var någon kö till den lilla glassbaren vid hamnplan, så köpte jag mig två kulor GB-glass i hembakat rån. Inte som SIA, men mumsigt i alla fall. Sedan gick jag och hejade lite på småbarnen som sprang sina varv runt fästningen.

Maken kom ifrån, och kunde anmäla sig i god tid före start och hann dessutom med att både tävlingsbajsa och värma upp. Jag värmde upp tillsammans med gymnasterna från Varbergs IK - regelmässiga aerobic-rörelser- och sträckte till en muskel i ljumsktrakten tillräckligt för att bli lite försiktig.

Starten var långsam och trång, och det tog mig nästan en minut att nå startlinjen, men jag kom ihåg att dra igång klockan i alla fall. Motvind första biten längst havet, som stillade sig när man kom in i centrum. Första halvan kändes ändå ganska bra, men när jag tittade på klockan efter 5 km visade den 34 min, vilket skulle ge en sluttid på 1.10! Tappade lite sug, och bestämde mig för att låta bli att titta på klockan fortsättningsvis.

Uppe på Sörse (tror jag det heter) satt folk på sina uteplatser och drack vin och öl och hejade lite halvhjärtat. När vi svängde in mot Kåsa låg där en man i grässlänten med ett packet cigg och en bärsa framför sig och gottade sig i solen. Jag kunde inte låta bli att leende kommentera att det såg gött ut. Han skrattade gott. Vid Kustsanatoriet var fältet väl utspritt. Benen kändes ganska tunga och steget var kort, men kadansen bra. Men nu började jag känna av håll, och en liten muskel i det osträckta låret bråkade lite. Det blåste bra i Apelviken, men som tur vad lätt från sidan, nästan medvind, och havsvinden var fräsch mot svettig hy.

Hållen blev värre, och jag försökte spänna alla core-muskler jag har för att klämma tillbaka, och sprang lätt framåtböjd, men det blev bara värre och värre. Med fästningen inom synhåll slog tanken mig att bryta. Några steg senare trodde jag att jag höll på att få ett gallstensanfall och stannade och vek mig dubbel, precis framför en funktionär. Men infallet att kräkas stannade vid ett infall och jag tog ett par steg och upptäckte att krampen i mellangärdet faktiskt sakta vek undan och jag kunde börja jogga igen, först försiktigt, sedan fortare. Nu tittade jag på klockan för första gången sedna 5 km, och upptäckte att jag nog kanske hade chans att ta mig in strax över timmen i alla fall! Trots att jag precis förlorat en minut på att stanna!

Jag lät kroppen bestämma över steg och andning och försökte förtränga allt annat. Bestämde mig för att gråta lite när jag kommit i mål. Nog hörde jag ett par bekanta röster efter vägen, och mitt namn, men jag såg inget för jag orkade inte bry mig om de svettiga hårslingorna som kletat fast sig över ögonen. Fötterna ville öka ytterligare sista biten, och fast hållet hela tiden låg och gnagde, och andningen lät som ett utslitet ångtröskverk, så sprang jag in i mål, någorlunda upprätt och någorlunda upprätt.

När funktionären tagit min streckkod, och jag ägnat några sekunder åt att hänga på en stolpe precis vid mållinjen, mindes jag att stänga av klockan: 59.49. Under timmen på milen för första gången på 6 år. Under timmen på ÖVER milen, eftersom distansen faktiskt var 10 495 meter. Maken hittade mig i målfållen. Han var redan duschad och fräsch, trots att han ju faktisk bara sprungit i mål ca 20 minuter före mig! Plockade upp min medalj och kassen med "hemligt innehåll" och dök ner efter den närmast obligatoriska kexchokladen.

En av gymnastiklärarna på skolan kom och gratulerade till den fina tiden. "Jag var precis före dig, bra jobbat!" Slängde mig ner på gräset vid effektförvaringen, där jag lagt min jacka före loppet. Den var kvar. Maken hämtade kaffe medan jag stretchade. Sedan gick vi och åt en välförtjänt pizza hos Chakib på Akropolis och missade tåget med flit, för att kunna sitta och prata i lugn och ro. När benen började stelna gick vi ner till Campus-restaurangen, där vi fick löparrabatt och tog varsitt litet glas, och pratade löpning med tjejen som redan satt vid bordet, innan vi tog tåget hem till "The Mad house". En ypperligt trevlig dag. Och jag är NÖJD med mig själv! (Kanske inte för att jag klämde större delen av en pizza fast jag egentligen inte var hungrig, men det var väldigt gott!)