Scouting for Boys

Har börjat läsa om Scouting for Boys. Jag önskade mig den i födelsedagspresent 2004, och hade den med mig när vi flyttade till England. När vi efter någon månad flyttat in i huset på Stratford Street och jag träffat Eleanor, bjöd hon en kväll med mig till sin bokcirkel. Jag hade ju varit med i en bokcirkel här hemma och visste att det i stora drag handlar om en social tillställning där boken ofta kommer i andra hand, efter skvaller och eventuellt intag av god mat, snacks och vin/öl.

Eleanor kom för att plocka upp mig, och jag var naturligtvis inte klar, så hon bjöds att vänta i vårt lilla sitting room, i mitt, trots fukt, sniglar och hyresvärd from hell, älskade lilla two-up-two-down. På väg ut genom dörren frågade hon vem det var i familjen som läste Scouting for Boys. Hon skrattade när jag berättade att det var jag, och berättade att en av deltagarna i bokcirkeln hette Elleke Boehmer, professor i Edwardiansk litteratur vid Oxfords universitet, tillika den som skrivit introduktionen och annoterat min upplaga av Scouting for Boys.

Jag har fortfarande, efter alla år i akademias utkant, en ganska vrickad respekt för titeln professor, och kände lätt prestationsångest över att behöva diskutera litteratur med en professor. Tänk om min engelska inte räckte till! Tänk om jag inte kunde svänga mig med rätt terminologi! Tänk att jag skulle få diskutera litteratur, och kanske till och med scouting, med någon som VERKLIGEN trängt in i B-Ps text, och som kunde hans liv, historia och referenser på sina 10 fingrar!

Min rädsla visade sig obefogad. Förutom jag, och Eleanor (som är doktor i biologi, med specialitet klimatforskning), Ian (hennes man, som också jobbar med liknande fast privat) och Elleke, bestod bokcirkeln då av en trafikpilot, med makan flygvärdinnan och ett par som jobbade på mellanchefsnivå in the City. Diskussionerna var sällan på högre litterär nivå än att jag kunde hänga med, och det sociala i tillställningarna underströks av att vi ofta träffades på pubben för att diskutera över en öl.

Nåväl. Att möta Elleke var väldigt trevligt. Hon berättade att när hon började arbeta med texten hade hon ganska många tankar kring scouting och kring dess grundare. Texten väckte många frågor och hon, som så många andra hade ganska många fördomar om scouter och rörelsens nördfaktor, som Scouting for Boys verkligen inte gjorde något för att skingra. Hon var också orolig för hur hennes noter skulle mottas, eftersom de ibland är ganska kritiska. Hon hade också fått en del kritik, främst innan boken var utgiven.

I samband med publiceringen uttryckte hennes son en önskan om att få gå med i scouterna. Hon var inte helt övertygad om att det var en bra idé, men tog honom ändå med till 22nd Oxford Sea Scouts högkvarter en måndagskväll. Sonen var överlycklig när hon hämtade honom, och några veckor senare blev hon inbjuden till hans invigning, som hon sa gjorde henne tårögd, fast hon i grunden var djupt skeptisk till scoutrörelsens cermoniella inslag. Efter att ha sett kårens verksamhet som förälder och dessutom kunnat konstatera att scouting faktiskt har utvecklats de senaste hundra åren är hon nu stolt scoutmamma, och scoutförespråkare.

Scouting for Boys ger också mig många tankar. Ibland undrar jag vad i hela friden gubben hade i huvudet! Elleke sammanfattar roat i en artikel i The Guardian från 2004 B-Ps bästa råd för scouting och överlevnad. Det finns också en del idéer och tankar som i dag är fullständigt barocka, men som i ljuset av den tid och det samhälle de är skrivna i, ändå måste anses oerhört framsynta och moderna. Andra idéer är bara framsynta och moderna.

Jag tycker också att det är tur att scouting har utvecklats, och fortsätter att utvecklas hela tiden, men det är både intressant och viktigt att gå tillbaka till B-Ps originalidé, gärna med Ellekes eminenta förklaringar, för att behålla rörelsens hjärta och själ.