Bästis och jag har inte träffats med någon reda på ett par månader. Jag tror att ingen av oss riktigt orkat. All vår energi går åt att lappa ihop oss och hålla näsan ovanför ytan. Men jag saknar min Bästis och önskar att jag orkade bära några av hennes fullknökade vardagskassar. Snart, hoppas jag.
Brist på energi är inte en bristvara. Större delen av personalen känns krokig, ingen orkar riktigt och till och med humorn håller på att sippra iväg genom sprickorna i grunden. Platsbanken är välbesökt. Det som håller oss alla uppe är våra goa elever, som även om vi är skitsura på deras bristande ambitioner och chockade över deras kunskaper ibland, är sådana fantastiska människor!
Det finns vissa energitjuvar dock. De elever som vill minst tar mest energi. Och det tristaste är att de ju faktiskt inte ens bryr sig om att jag bryr mig. Så jag försöker sluta med det. Sedan finns det ju andra energitjuvar. En sådan dök upp i cyberrymden, spred en lätt odör och försvann raskt, men stal med sig flera dagars energi: Vad menade den? Varför? Kontakten, som för flera år sedan förpassats utanför min sfär, helt enkelt för att jag var trött på att alltid känna mig i underläge, alltid vara den som fick anpassa mig, alltid ha fel, fick hela min måndag, tisdag och onsdag att knaka. Motvilligt, men utan att kunna stoppa mig själv, kollade jag upp och hamnade på en blogg. Vars stats visade minst dubbelt så många besökare om dagen än vad jag har. Vilket gjorde mig barnsligt avis och den lilla, rädda tösen i mitt bröst reagerade urlöjligt, nästan med ilsketårar: En jävla heminredningsblogg!
Men. Jag tar Mia Törnbloms råd och tränar på att förlåta dem som tagit min energi. Jag önskar er ett gott liv. Utan mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar