Civilkurage är bra!

Vi har lite av en IT-kris på vår skola. För ett antal år sedan, i en annan konjuntur, gjordes det stora satsningar på datorer för eleverna. Datorerna skulle vara tillgängliga och kunna användas när som helst under skoldagen. Inte till vad som helst, men man litade till elevernas mognad och studiemotivation.

Ett antal år, ett stort antal muskulor och vandaliserade tangentbord senare är de nya, fina datorerna utslitna. Och eftersom skolan inte har haft någon långsiktig plan med sitt IT-användande, utan liksom nöjt sig med att ha god skrivmaskinstillgång, och att de lärare som kanske hinner, orkar eller har ett specialintresse pysslar lite med datorerna i någon pedagogisk mening, så blir det kris: Det finns inga pengar avsatta långsiktigt i budget och det finns ingen pedagogisk plan för förbättrandet av IT-användingen.

Bild från Filkr med creative commons licens

En IT-pedagog anställdes för att hjälpa lärare och elever att använda datorn på nya roliga sätt och som hade många idéer för hur datorerna skulle kunna utnyttjas till mer än skrivmaskiner, olovliga spelmaskiner och spontana pussel-projekt, men han fick dåligt gehör: PIM-kursandet som skulle höja personalens kompetens sopades under en soffa och skulle skötas på fritiden, tiden som IT-pedagogen skulle tillbringa med att stödja personal och elever gick åt till att inventera och klistra nummerlappar, som eleverna genast pillade bort, på datorer och skrivare, pilla tillbaka bortpillade tangenter och skriva rapporter om stölder och skadegörelse. Skolledningen var nöjd med att kunna säga att man hade datorer åt alla elever. Lärarna orkade inte bygga snygga powerpoints på fritiden, hur tidsbesparande det än är i långa loppet och hade fullt sjå med att lära sig att fylla i närvaron korrekt på nätet. Utrustning som beställdes fastnade i förråd, i brist på kompetent personal att skruva upp projektorer och dra ledningar....

Till slut kom brytet: Eleverna, som på vissa program förväntas söka sin egen, dagsaktuell information, skriva både skönlitterärt och vetenskapligt, skicka sina arbeten digitalt, via Urkund, för bedömning tilllärarna, som i vissa fall lärt sig att rätta och kommentera digitalt för att spara på utskrifterna, började knorra högljutt. Några krävde svar från sina lärare, som skickade vidare till skolledare, som hjälplöst ryckte på axlarna och pratade om ekonomiskt läge och om i framtiden. Eleverna, som vissa var vana från högstadiet vid att ha en egen Mac till sitt förfogande, skrev insändare, som inte framställde skolan som något konkurrenskraftigt alternativ. Två modiga tjejer gick till lokalblaskan, som kontaktade skolledningen med jobbiga frågor. Skolledningen bollade över till IT-pedagogen, som med händerna bakbundna nickade bollen tillbaka till skolledningen som svettades. Kanske kände politikerna lukten av panik, för rätt som det var kom ett löfte om två, nya, fina, miljoner i investeringsbidrag för att öka datortillgången!

NU gäller det att inte ta några kortsiktiga och förhastade beslut! Självklart måste den akuta datorkrisen lösas på något vi, men huvuddelen av pengarna måste satsas på ett långsikt sätt. IT-pedagogen får försöka damma av sin entusiasm och sina gamla önskedrömmar och skolledningen får gaska upp sig och sticka politikerna lite med vassa nålar så de förstår att skolan behöver mer än glada tillrop och kritik: Vi behöver resurser också! Ge oss åtminstone lika mycket pengar per elev som ni skickar över till de privata alternativen! Sluta ta pengar från vår budget för de elever som väljer andra skolor, för det hjälper oss definitivt inte att skapa en konkurrenskraftig skola, den bästa i Sverige, eller ens en skola för framtiden!

Grattis Anna och Fanny, Annie och alla ni andra som fört fram er befogade kritik till media och politiker, som engagerat er för andras skull och för er egen, och som visat övriga elever att civilkurage, och att säga ifrån verkligen lönar sig!