Attans vad fort det blir mörkt nu för tiden! Halv fyra ringde Maken mig. Han hade slutat tidigare och undrade om jag var intresserad av att ut och springa? Kan inte säga att det lockade jättemycket... Eftersom jag hade ett möte inbokat klockan fyra så kunde jag ändå inte springa före fem, men jag lovade att skynda mig hem.
Mötet blev inställt och jag såg i stället till att avsluta en del förberedelser för morgondagen. Klockan tjugo över fyra tittade jag ut. Det var becksvart! Helt enormt! Dessutom hade det börjat regna. När jag knatade hem tänkte jag blåsa av detta stolletyg: Ut och springa i beckmörker, blöta och höstvind! Aldri på ti'n!
Den med de vita vingarna och utan horn vann. Jag satte på mig dubbla motionskläder och Maken och jag gav oss ut. Det regnade inte längre. Det blåste inte heller så mycket. Men det var mörkt. Vi joggade ner till det välfrekventerade elljusspåret i parken och bestämde att vi skulle springa ett snabbt varv. Snabbt för mig, alltså. För Maken var det väl egentligen joggingtakt, men efter de två kilometrarna pep mina luftrör som fabriksvisslor och benen kändes lite ostadiga, men Coachen sa "fortsätt jogga" och jag joggade hela vägen hem också. Ganska nöjd med att ha sprungit om en hel hög i spåret.
Sedan åt vi spaghetti och köttfärssås. Tiden på det snabba varvet var 5.25 per km. Snabbare än jag sprungit på mycket länge. Känns bra! Nästan löpning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar