Drog åt skogen i slutet av förra veckan, eftersom Makens C-uppsats började gå både honom och mig på nerverna och jag inte kände att jag kunde vara någon vidare jullovsmorsa. Jag och Lillprinsen tankade bilen, packade hunden och drog vår färde. Lillprinsen, som nu nääästan är uppe i den lagliga framsäteshöjden fick sitta fram och vara förste älgspanare.
Den lilla stugan låg där vid sjökanten, och glittrade av rimfrost och adventsljus. Farsan och Damen hade eldat bra, och kylan höll sig utanför de hundra år gamla stockväggarna. Vi gjorde oss hemmastadda medan de var ute på visit hos grannarna ett par mil bort, närmare civilisationen.
Det var trevliga dagar, fyllda av inget annat än kamineldande, korta promenader i iskylan, läsning och mat. Hunden tog på sig rollen som gårdvar, och traskade omkring ute på den 1200 kvatdratmeter stora tomten i rimfrosten och vaktade ägorna mot invaderande rådjur. Stoiskt låg han på trappen och överblickade ägorna i minus 10 graders kyla och vägrade komma in i värmen.
Att det inte blev de långa promenaderna som jag hoppats på berodde på två saker: Kylan var den mest avgörande. Även mitt på dagen, i solsken var det minus 10 eller 11, och jag har vuxit ur mina snöbyxor och Lillprinsen vägrade att ta med sina. Pappa och Damen tyckte också att det var för kallt och ville inte gå ut på längre expiditioner, och eftersom det är Farsan som har lokalkännedomen, så begränsade jag mina promenader. Att gå vilse i minus 10 i jeans är ingen hit, även om man annars har både mössa, vantar och dubbla koftor. Orsak nummer två var vildsvinsskräck. Vildsvin är skygga djur, men om de störs, och är på dåligt humör av en eller annan orsak, kan de bli väldigt våldsamma och farliga. Senaste året har flera jägare förlorat hundar, som råkat springa på gruffiga grisar i skogen. När man är innesluten i lager av prassliga kläder och går på knarrig snö är det svårt att avgöra om ljuden man hör är från kläderna eller naturen, och det är svårt att gå med kopplad hund i snårskog och över morän. Så det blev "säkra" runder i den närmaste omgivningen. Även där såg man mycket spår av gris: uppbökade områden, stigar där pigga klövar trampat sig fram på led. Visserligen inte så färska spår, men i tillräcklig mängd för att uppfylla författaren med en oresonlig grisfobi.
En av markägarna som kom på besök, berättade att det finns åtminstone två flockar i omgivningen. Den största består av ett 25-tal individer. Markägarna, i huvudsak skogsbönder, är inte så intresserade av att jaga dem, eftersom de är "krångliga": Skygga, smarta och farliga om de blir uppretade.
Nåväl, litet fick jag njuta. Och prövat mina nya vinterkängor, som befanns hålla måttet. Med mjuka yllestrumpor var fötterna varma och go'a som attan, hela tiden.
Den lilla stugan låg där vid sjökanten, och glittrade av rimfrost och adventsljus. Farsan och Damen hade eldat bra, och kylan höll sig utanför de hundra år gamla stockväggarna. Vi gjorde oss hemmastadda medan de var ute på visit hos grannarna ett par mil bort, närmare civilisationen.
Det var trevliga dagar, fyllda av inget annat än kamineldande, korta promenader i iskylan, läsning och mat. Hunden tog på sig rollen som gårdvar, och traskade omkring ute på den 1200 kvatdratmeter stora tomten i rimfrosten och vaktade ägorna mot invaderande rådjur. Stoiskt låg han på trappen och överblickade ägorna i minus 10 graders kyla och vägrade komma in i värmen.
Att det inte blev de långa promenaderna som jag hoppats på berodde på två saker: Kylan var den mest avgörande. Även mitt på dagen, i solsken var det minus 10 eller 11, och jag har vuxit ur mina snöbyxor och Lillprinsen vägrade att ta med sina. Pappa och Damen tyckte också att det var för kallt och ville inte gå ut på längre expiditioner, och eftersom det är Farsan som har lokalkännedomen, så begränsade jag mina promenader. Att gå vilse i minus 10 i jeans är ingen hit, även om man annars har både mössa, vantar och dubbla koftor. Orsak nummer två var vildsvinsskräck. Vildsvin är skygga djur, men om de störs, och är på dåligt humör av en eller annan orsak, kan de bli väldigt våldsamma och farliga. Senaste året har flera jägare förlorat hundar, som råkat springa på gruffiga grisar i skogen. När man är innesluten i lager av prassliga kläder och går på knarrig snö är det svårt att avgöra om ljuden man hör är från kläderna eller naturen, och det är svårt att gå med kopplad hund i snårskog och över morän. Så det blev "säkra" runder i den närmaste omgivningen. Även där såg man mycket spår av gris: uppbökade områden, stigar där pigga klövar trampat sig fram på led. Visserligen inte så färska spår, men i tillräcklig mängd för att uppfylla författaren med en oresonlig grisfobi.
En av markägarna som kom på besök, berättade att det finns åtminstone två flockar i omgivningen. Den största består av ett 25-tal individer. Markägarna, i huvudsak skogsbönder, är inte så intresserade av att jaga dem, eftersom de är "krångliga": Skygga, smarta och farliga om de blir uppretade.
Nåväl, litet fick jag njuta. Och prövat mina nya vinterkängor, som befanns hålla måttet. Med mjuka yllestrumpor var fötterna varma och go'a som attan, hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar